I dagarna har vi i VLT kunnat läsa om hur Lisa Engholm som drabbades av en leversjukdom och överlevde tack vare en ny lever, och om Sami Hoikkala lever med hjälp av någon annans lungor.

Det är fantastiskt att liv går att rädda, att medmänniskor får fortsätta leva.

Dessvärre slutar inte alla historier lyckligt. Det behövs betydligt fler organ än vad som doneras. Under fjolåret donerade 188 patienter, medan det samtidigt var ungefär 850 patienter som väntade på ett eller flera organ.

Enligt merorgandonation.se dör i snitt dör "en person i veckan från väntelistan", bland annat för att de inte får organ i tid.

Västerås sjukhus har haft ett projekt för att kunna ta vara på fler organ, och ingår nu som ett av sex sjukhus i Sverige i ett pilotprojekt om en ny donationsform.

Det är bra att sjukvården utvecklas och gör allt i sin makt. Men det går inte att komma ifrån att det behövs fler organ. Det är helt enkelt för få som anmäler sig som donatorer.

Dagens Nyheters Hanne Kjöller tar upp det dilemma som uppstår när vården ska "välja", prioritera, en patient (23/10). Kjöller skriver om en ung man, kallad "Fatmir", som i Sverige har fått ett nytt hjärta men som riskerar att dö på Balkan, eftersom han saknar uppehållstillstånd här och har fått ett avvisningsbeslut. "Det är inte ett anständigt sätt att förvalta gåvan", skriver Kjöller. Vilket är lätt att instämma i.

Kjöllers huvudpoäng att det ska finnas en koppling mellan att donera och ta emot organ.

Idén med ett system där alla registreras som organdonatorer, och aktivt måste säga "nej", är inte ny. När det råder brist på organ är det förstås en lockande tanke. Dessutom finns en moralisk rättviseaspekt inbakad här: är man beredd att ta, bör man vara beredd att ge. Den som däremot har starkt religiösa övertygelser mot organdonation skulle kunna "dra sig ur" donationskön. Men det är som sagt fullt rimligt att plikt och rätt hör ihop.

Samtidigt ska man komma ihåg att till exempel Spanien, med många donatorer, inte har den modellen.

Egentligen borde vi i Sverige ha betydligt bättre siffror för antalet donatorer, eftersom vi enligt mätningar visar oss ha den mest positiva attityden till organdonation i världen. Även om över 80 procent av befolkningen säger sig vilja donera organ efter sin död, är det bara en bråkdel som faktiskt registrerar sig som donatorer.

Det är verkligen inte svårt att som enskild registrera sig, vilket man kan göra via Socialstyrelsens hemsida. Det går också att skriva under ett donationskort. Vad är det som gör att så få ändå tar steget? Kanske väntar man på att staten ska göra jobbet åt en.

I den bästa av världar hade alla, som gärna skulle ta emot organ själva, registrerat sig frivilligt.

När informationskampanjer inte biter återstår det system som Kjöller slår ett slag för.

Det är lite typiskt att staten får "rycka in" och fatta beslutet, att ställa oss i kön, åt oss. Men det kommer leda till att liv kan räddas, och borde därför införas illa kvickt.