Gudrun Schyman har utan tvekan varit en intressant politiker. Häromdagen berättade hon att hon kommer att lämna posten som partiledare för Feministiskt initiativ.

Ett politiskt engagemang som började i Marxist-Leninistiska Kampförbundet följdes av många år i Vänsterpartiet, för att nu avrundas i Feministiskt initiativ.

Få svenska politiker har som Schyman lyckats hamna i debattens centrum. När hon skärper tonen mot börsbolagens "gubbar", eller eldar sedlar i Almedalen, flimrar det inte obemärkt förbi.

Men att synas är inte alltid ett kvitto på att man har varit en bra politiker, eller ens en bra feminist.

2002, samma år som Fadime Sahindal sköts ihjäl av sin pappa i Uppsala, höll Schyman det uppmärksammade "talibantalet" på Vänsterpartiets kongress. Hon slog då fast att "det är samma norm, samma struktur, samma mönster" här som i "talibanernas Afghanistan".

Kulturrelativismen, och identitetspolitiken, har i allra högsta grad präglat Schymans Feministiskt initiativ. Feminister som har lyft frågan om hedersförtryck inom partiet har motarbetats. Feministiskt initiativ har helt enkelt varit en broms, ett hinder, snarare än en självklar del i kampen mot hederskulturen.

För en kulturrelativist går det utmärkt att kräva genuspedagogik för barn från förskoleålder, samtidigt som man - likt Feministiskt initiativ - vill se könsseparata badtider för flickor som av religiösa eller kulturella skäl inte får delta i skolsimningen. Schyman har stått för den här sortens "deltidsfeminism" och dubbla måttstockar.

Ingen kan ta ifrån henne att hon har varit en ovanligt duktig retoriker och politiker. Det behövs kvinnor med skinn på näsan i svensk politik. Men jag kommer - tyvärr - framför allt minnas Schyman för blindheten inför hederskulturen.