Nu riktas hård kritik mot Göteborgs handlingsplan mot hedersförtryck, bland annat av regeringens tidigare hedersvåldsexpert Juno Blom som numera är riksdagsledamot för Liberalerna.

Blom säger att handlingsplanen relativiserar problemen och går ut på att problematisera olika begrepp, när vad som behövs är en konkret åtgärdsplan som kan hjälpa poliser, socialarbetare och skolpersonal (Göteborgs-Posten, 2/11). Hon frågar: "Varför väljer man att aldrig tala i klartext?", och säger att "det blir snömos av allt". Även Katarina Idegård, Göteborgs nya samordnare mot hedersförtryck, är kritisk och inne på liknande spår.

Deras kritik är i allra högsta grad relevant.

I handlingsplanen "Göteborgs Stads plan för arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck 2019 – 2022" kan man bland annat läsa att hedersförtryckets kontrollmekanismer "kan även fungera som ett alternativt välfärdssystem". Det beskrivs som "en inneslutenhet som ersätter det omgivande samhällets skyddsnät". Vad i hela friden menas med det?

Vidare betonas det i handlingsplanen att "intersektionalitet" är en utgångspunkt. Det står att "olika maktordningar samverkar", och att det är "komplext". En ytterligare utgångspunkt är "normmedvetenhet", som beskrivs som "att granska sig själv och sin verksamhet". Gång på gång kritiseras "bilden" av att hedersförtrycket drabbar flickor och kvinnor. Men det generella - att flickor drabbas - står förstås inte i motsats till att synliggöra att även hbtq-personer utsätts, och att även pojkar gifts bort.

I dokumentet varvas rena självklarheterna med flum.

Handlingsplanen är ute på remiss, men några justeringar här och där kommer inte hjälpa. Den borde kastas i papperskorgen, och man borde illa kvickt påbörja ett nytt arbete fritt från kulturrelativism. Ansvaret faller på de politiker som beställde handlingsplanen med kravet att den ska utgå från normkritik och intersektionalitet. Beställer man snömos, får man förstås snömos.

Resultaten utifrån kartläggningen man låtit göra - även den utifrån en "intersektionell" ansats - ska "integreras" i handlingsplanen. För att kartlägga hedersförtrycker i Göteborg, Malmö och Stockholm utsågs Rúna í Baianstovu, lektor i socialt arbete vid Örebro universitet, till samordnare. I sin bok "Heder - Hedersrelaterat våld, förtryck och socialt arbete" (Studentlitteratur) skriver hon att hederskulturen bland annat är en "rasistisk och kränkande stereotyp om invandrare".

Enligt det intersektionella perspektivet riskerar minoritetsgrupper att stigmatiseras om man ställer krav på jämställdhet och betonar barns rättigheter. Baianstovu hävdar att lösningen är ekonomisk utjämning, och hon kritiserar exempelvis att en broschyr om hedersförtryck illustrerats med "mörkhåriga och brunögda invandrarflickor" som behöver räddas. En rasistisk stereotyp, varnar Baianstovu. Som om hedersmördade Fadime lika gärna hade kunnat vara blonda Lisa.

Det är alltså det här perspektivet som våra tre största städer har valt när man ska kartlägga och åtgärda hedersförtrycket.