Tiden går snabbt när man har roligt, och den har det verkligen gjort sedan jag började skriva här i september 2016.

Många ämnen har hunnit avhandlas. Allt från "gratis” buss i Sala till förskolepersonalens meddelarfrihet i Fagersta. En del har handlat om omvärlden, annat om bilbränderna på Bäckby, polisbristen eller vikten av yttrandefriheten och demonstrationsrätten. Och nu den senaste veckan: om bortskämda krav på specialkost i skolan, regeringsfrågan, SSU-skandalen, och annat.

Ett ämne jag många gånger återkom till är de könsseparata badtiderna för barn från fem års ålder, som fanns på Lögarängsbadet i Västerås. Må de aldrig återinföras där, eller någon annanstans för den delen. Turerna kring de könsseparata badtiderna bör också vara en påminnelse till styrande politiker om att alltid köra med öppna och ärliga kort – och inte motarbeta partikollegor som står upp för jämställdhet.

Om könsseparation, och om annat, kan man tycka både det ena och andra. Kritik mot det jag har skrivit har verkligen inte saknats. Ibland har replikerna avlöst varandra på debattplats. Ofta har jag lärt mig någonting nytt, om inte annat fått se ett nytt perspektiv.

Det demokratiska samtalet är ovärderligt! Raka argument, både ris och ros. Tankar – inte knytnävar – som möts och krockar.

Motsatsen till demokrati är inte vacker. När jag i våras träffade Polisseniorerna i Västerås höll jag ett litet anförande om hur det var att komma till ett demokratiskt land och möta vänliga poliser, mot hur det hade varit i en militärdiktatur. Här kunde mina föräldrar gå i första maj-tåg utan att riskera fängelse, misshandel eller livet.

Som ledarskribent kritiserar man mycket, men man ska också komma ihåg att Sverige är fantastiskt och att det finns så mycket att vara rädd om.

Samhällshjältar finns både här och var, och i olika åldrar: tidigare i år fick jag följa med "Enade mot våld", ett nätverk med ungdomar från Rudbeckianska gymnasiet i Västerås som arbetar mot hedersförtryck, på deras besök i riksdagen och på Rosenbad. Vilka underbara och modiga elever!

Ett annat minne jag för alltid kommer att bära med mig är när jag fick möta kungafamiljen på den årliga Sverigemiddagen på slottet i Stockholm. Tillsammans med landshövning Minoo Akhtarzand fick i år skolkurator Issis Melin, överläkaren och professorn Kenneth Smedh och jag delta från länet. Så många fina minnen.

Sedan det för några veckor sedan blev klart att jag ska byta tidning till Upsala Nya Tidning, min barndomsstads tidning som mina föräldrar vår första tid i Sverige delade ut om nätterna, har ni varit många som hört av er. När det har anlänt kort och blommor har jag fått nypa mig i armen: Hur rara kan människor vara egentligen? Och förtjänar man verkligen så snälla läsare? Dessutom har jag varit bortskämd med så oerhört engagerade och bra journalistkollegor, inte minst Richard Appelbom här på ledarsidan.

Det är inte utan separationsångest jag säger hej då.

Jag kommer att sakna Västmanland och er alla.