När jag utbildade mig till ämneslärare i början av 1980-talet var det ytterst få avhopp. Det var svårt att komma in och de flesta gjorde allt för att hänga kvar. Vi hade ett stort antal lektioner veckans alla dagar.

Vid sidan av detta hade vi praktikperioder på olika skolor. Sen lärarutbildningen har jag även arbetat som lärarutbildare. Under denna tid har utbildningen ständigt bytt skepnad, vilket till stor del orsakats av klåfingriga politiker och debattörer med liten erfarenhet av skolans, lärarstudenternas och lärarutbildarnas värld. Konsekvenserna är dramatiska!

Förra året presenterade UKÄ (Universitetskanslersämbetet) en studie som visar att över hälften av ämneslärarstudenterna hoppar av sina studier efter tre år. Övriga professionsutbildningar har betydligt lägre andel, de flesta runt 25 procent.

Med de frekventa avhoppen får samhället en mycket dålig utdelning av de resurser som satsas på lärarutbildningen. Av rapporten ”Lärarledd tid i den svenska högskolan” (UKÄ, 181101) framgår att lärarstudenterna i snitt har åtta lärarledda timmar per vecka.

Andra professionsutbildningar har ofta det dubbla antalet. En väg till att nå färre avhopp och bättre genomströmning inom lärarutbildningen kunde vara att öka antalet lärarledda timmar, så att man når samma nivå som andra professionsutbildningar.

Tiderna har förändrats och det kan finnas många förklaringar till varför studenter väljer att inte fullfölja sina studier. Landets skolhuvudmän har fått svårare att rekrytera behöriga lärare. Att det examineras alltför få lärare har lett till att politikerna i flera omgångar beslutat om fler platser på lärarutbildningen.

En konsekvens av detta är att antagningspoängen sjunker och att kvaliteten på utbildningen riskerar att försvagas. En alternativ strategi kunde vara att fokus riktas mot att istället behålla de studenter som antagits.

Sen jag började min bana har lärarutbildarkåren förändrats. Tidigare rekryterades lärarutbildare utifrån att de hade lärarutbildning och var skickliga lärare i skolan samt att de uppfattades vara hängivna yrkesutbildningsuppdraget, att studenterna genom utbildningen skulle få goda förutsättningar att verka som lärare i skolan.

Idag anställs man utifrån att helst vara disputerad, ha kunskaper i ett specifikt ämne och vara fokuserad på fortsatt forskning. Även om det fortfarande finns eldsjälar som brinner för uppdraget, hävdar jag att yrkesutbildningsperspektivet inom utbildningen till stora delar har försvunnit, som att lärares utbildning alltmer förlorat sin själ, kittet som håller ihop den. Svensk lärarutbildning har följande dilemma att hantera: Idag strävas efter att utbildningen ska vara forskningsbaserad, men hur gör vi den mer professionsbaserad?

Anders Garpelin

professor i pedagogik MDH

Anders Garpelin är en av flera fristående krönikörer på ledarsidan. De tar självständig ställning, åsikterna behöver inte sammanfalla med ledarredaktionens.

Anmäl text- och faktafel