Nio av tio judar i Europa upplever att antisemitismen har ökat under de senaste fem åren. Fyra av fem undviker att bära kläder och symboler som visar att de är judar.

Nära fyra av tio funderar på att emigrera, eftersom de ytterst känner sig osäkra på om deras hemländer skulle ställa upp för dem i ett skarpt läge. Bostadspriserna i Tel Aviv har gått upp under senare år – inte minst för att franska judar köper lägenheter och hus i Israel.

Detta är resultat som framkommer i en färsk EU-undersökning där drygt 16000 judar i tolv europeiska länder har tillfrågats om situationen där de bor. De vittnar om trakasserier, hot och våld.

Så här beskriver en 40-årig kvinna sitt liv i Sverige: ”Ingen av mina vänner eller mina arbetskolleger vet att jag är judinna. Mina barn känner inte till min judiska bakgrund, eftersom jag är livrädd för att de skulle bli trakasserade för den i skolan.

Jag går inte längre till synagogan. Det är inte värt det om vi blir utsatta för ett attentat. Det bästa som hänt var när jag gifte mig och fick ett nytt efternamn – Svensson”.

Det är en skrämmande utveckling. Med vår månghundraåriga historia av pogromer, diskriminering av judar och Förintelsen för 70 år sedan borde vi veta bättre.

Det gäller inte minst i mötet med de människor från Mellanöstern som sökt sin tillflykt i Europa på senare år. I praktiken har det stora flyktingmottagandet fått som konsekvens att vi importerat mycket av den antisemitism som grasserar i Mellanöstern. Den utbredda antisemitismen i Malmö är ett upprörande exempel på just detta.

Inte heller är den uppblossade antisemitismen i Öst- och Centraleuropa klädsam. Den märks inte minst i hur klassiska antisemitiska stereotyper blivit en viktig del i den högerpopulistiska ungerska regeringens kampanj mot den judiske filantropen George Soros.

Antisemitismen är givetvis ett problem som drabbar främst judar. Men även ett varningens tecken – likt kanariefågeln i kolgruvan – för samhället i stort. När intoleransen ökar mot först en grupp, följer andra snart efter.

Staten måste garantera medborgarnas säkerhet. Men det räcker inte med en stark polis och rättsväsende. Civilkuraget hos gemene man måste också vara uttalat.

Att man säger till när någon yttrar något nedsättande om judar på en middag. Att en rektor stöttar judiska lärare på sin skola så att de slipper känna sig utsatta av elever och deras föräldrar.

Att förbipasserande ingriper om någon blir hotfull eller våldsam på gatan mot en rabbin som är på väg hem till sin familj. Situationerna när judar blir angripna är många – men det är ovanligt att omgivningen tydligt sätter ner foten där och då.

Antisemitismens fula tryne måste bort.

Sofia Nerbrand

Anmäl text- och faktafel