Genom åren har jag gjort en reflektion som förvånar mig över kvinnors agerande mot varandra i arbetslivet. Genom både studie- och arbetsliv har jag haft förmånen att jobba med kvinnor som besitter enorm kompetens, som med finess utmanövrerar de män som finns i samma rum.

Många gånger har jag modest drabbats av tacksamhet att bara få vistas i samma kontext eller bara få mötas i samtalet med dessa kvinnor. Lika lärorikt varje gång.

Har över tid noterat ett förhållningssätt och attityd, som inte är så charmerande och, så vitt jag kan se, bara kommer från kvinnor. Ofta när en kvinna är framgångsrik, tar plats eller på annat sätt sticker ut, så riskerar hon svår kritik, tillrättavisningar och utanförskap främst från andra kvinnor. Varför är det så?

I en värld av medvetenhet och utbildning, där vi kvinnor kämpar för att ta allt större plats i styrelserummet, där vi kämpar för kunskapsrekrytering istället för kvotering, där diversifieringen åt alla håll vad det gäller kön, ålder och kultur blir eftersträvansvärt, så undrar jag varför det är av andra kvinnor man får en knäpp på näsan.

– Tro inte att du är någonting, tro inte att du är speciell, du, du har ju vart så tuff i ditt företagande, och så vidare. Tuff i mitt företagande? Undrar om en manlig företagsledare någon gång fått den frågan?

Vad är det som gör att kvinnor inte unnar andra kvinnor framgång? Där vi kvinnor borde hylla andra kvinnor som verkligen gör skillnad i samhälle och arbetsliv, ser man alltför ofta nedvärderingar och skitsnack, varför det?

Det finns någonting som kallas kooptering, det är när en grupp av medlemmar själva utser sina efterträdare. Vi har sett det i Svenska akademin som ett alldeles strålande exempel på hur man verkligen skapar en dysfunktionell grupp utan framtid. Kan det vara så att tendensen att fylla gruppen med ohotad kompetens, eller människor med samma erfarenhet som gruppen själv har, gör att gruppen är ”fylld” med kvoten en kvinna, en gamling och en utlandsfödd. Fler annorlunda får inte plats?

När man tittar på hur män ser på varandra, i sina karriärsförflyttningar i organisationer och bolag så upplever man inte samma sak. Det finns en slags respekt och gillande i oväntade karriärsteg, där man utgår ifrån att det är ett välgrundat beslut att lyfta upp denne man i position.

Jag tycker mig också se, att män( äntligen) gläds åt och imponeras av kvinnors kunskap i styrelser och ledningsgrupper. På frågan om hur kvinnor i min omgivning tagits emot på och införlivats i sina nya positioner på sina arbetsplatser är nästan svaret nästan unisont, det är andra kvinnor som är besvärliga.

Systrar ta er samman och gläds åt varandras kompetens. Kvinnor som tar plats i dag är bara början. De flesta som studerar högre utbildningar i dag är unga kvinnor, de är snart ute i yrkeslivet, hungriga och kompetenta. Hylla och framhäv varandra kvinnor!

Som en klok kvinna sa - Må den kvinna brinna i helvetet som inte kan uppskatta andra kvinnors framgång.

Marianne Ohlson

affärsutvecklare

Marianne Ohlson är en av flera fristående krönikörer på ledarsidan. De tar självständig ställning, åsikterna behöver inte sammanfalla med ledarredaktionens.

Anmäl text- och faktafel