Inför vartenda skollov, kort som långt, fanns hopp om att det skulle bli bättre efteråt – hopp om att mobbarna skulle ”växa på sig” och fatta att det de höll på med var fel.

Men de fattade aldrig. Mobbningen pågick år ut och år in.

Inför skolbytet till högstadiet fanns fortfarande ett litet, litet hopp kvar, för då väntade en ny skola för dem alla. Det fanns hopp om att de ”gamla” mobbarna skulle få annat att tänka på och göra, och låta hen vara ifred. Och till en början var det så. Hen fick vara ifred – tills nya mobbare tog vid och helvetet började igen.

Tyvärr tror jag att det är många barn som känner igen sig i den här berättelsen. Och många ungdomar och vuxna, som hade det så här när de gick i skolan.

Tusentals barn och ungdomar går till skolan varje dag med en klump i magen. Enligt statistik från Friends rör det sig om 60 000 barn - varje år – som blir mobbade. Det är där, i skolan, de tvingas träffa sina plågoandar.

Det är i den miljön som barnen förväntas lära sig saker. Om man ständigt känner att man måste vara på sin vakt för att undvika att bli utsatt för något då kan det bli en tuff uppgift. Och då har vi inte ens nämnt den ljudnivå och det stök som råder i många klassrum.

Vilka kärleksfulla, ansvarskännande föräldrar kan och vill i längden tvinga sitt barn till en skola där hen far illa? Visst, barnet har skolplikt, men skolan har också en skyldighet att se till barnen har en trygg miljö att vistas i. Det är helt galet att skolplikten alltid tycks gå före allt annat.

Under hösten belyste tv-programmet Kalla fakta en annan grupp barn och ungdomar, cirka 5 500 till antalet, som inte heller mår bra i skolan. De mår så dåligt av den att de inte ens klarar av att gå dit. De blir sjuka av den. De kallas hemmasittare. De fungerar inte i den fyrkantiga värld som skolan ofta är och i deras fall har skolan misslyckas med att anpassa undervisningen efter deras behov och förutsättningar. Inkludering har blivit exkludering.

Skolverket uppskattar att skolans tillkortakommanden kostar samhället många miljarder årligen i form av bland annat vård, bidrag och effekter av kriminalitet. Det säger sig självt att det vore bättre om dessa miljarder kunde investeras i barnens skolgång istället men tyvärr är det ju inte bara att flytta resurserna. Under en oöverskådlig framtid skulle kostnader för investering och ”reparation av skador” behöva löpa parallellt. Resultatet av tidigare, misslyckade skolår försvinner ju inte bara för att man äntligen tar tag i problemet där det uppstår.

Vi kan nog alla vara överens om att man inte kan stöpa alla barn i samma form. Alla är vi olika. Men rätten att nå sin fulla potential, oavsett förutsättningar, gäller lika för alla "både vad gäller den sociala biten och för en optimal kunskapsinhämtning. Både lärare och elever behöver därför förses med rätt verktyg.

Och om skolplikten ska vara överordnad allt annat måste skolan se till att säkerställa en trygg miljö för alla elever. Utan den borde inte skolplikten kunna åberopas.

Agneta Lokrantz

tidigare ledarskribent på VLT

Agneta Lokrantz är en av flera fristående krönikörer på ledarsidan. De tar självständig ställning, åsikterna behöver inte sammanfalla med ledarredaktionens.

Anmäl text- och faktafel