På tisdagen fick Sverige tre nya ministrar.

Två av dem, Ann Linde (S) och Eva Nordmark (S) vana att tas med reportrars mer eller mindre motiverade frågor. Den förra med en gedigen politisk bakgrund och dessutom van minister (hon går från EU- och handelsminister till utrikesminister). Den senare som påpassad fackpamp, tidigare ordförande för TCO och van att diskutera arbetsmarknad.

Anna Hallberg (S) däremot, som blir ny utrikeshandelsminister, har 30 år i näringslivet vilket inte sitter fel när hon nu som största fråga ska ta sig an Brexits konsekvenser för Sverige.

Så vad får hon för fråga, detta okända ansikte för svenska folket: Vad har hon för lik i garderoben?

Helt uppenbart har hon preparerats av partivännerna eftersom hon genast börjar stamma om att hon betalat en barnflicka några hundra kronor, svart. För 20 år sedan!

Men om hon visste att det var fel då, varför gjorde hon det då? Reportern framhärdar. Och ja, man tycker mest synd om reportern. För det här är ingen skjutjärnsjournalistik. Utan vad salig Carl Lidbom (S) skulle ha kallat för trams. Ett bottennapp för den politiska journalistiken.

Den djupare frågan är förstås: Vad vill vi ha för politiker? Tydligen några som är så moraliskt högstående att det inte finns en enda av väljarna som kan mäta sig med dem.

För övrigt är det ju inte mycket till lik garderoben om varje politiker genast ska göra avbön om hur många jointar hen rökte i sin ungdom, hur många tv-licenser som är missade eller om de någon gång tar flyget i stället för tåget.

Det lurar en förrädisk moralism i frågeställningarna.

Det är önskvärt att riksdagen inte befolkas av brottslingar. Och att riksdagsledamöter har ett respektfullt förhållande till arvode och förmåner.

Men ska vi bara ha toppolitiker med ett helt oförvitligt förflutet blir det rätt tomt i maktens korridorer.

Anmäl text- och faktafel