Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

ledare liberal

Ledare: Svårt för regering att styra när budgeten hackas upp – kan partierna göra upp om nya budgetprinciper?

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende liberal.

Regeringen, som den såg ut den 21 januari 2019. Gång efter annan har den haft en majoritet i huset i bakgrunden (riksdagen) emot sig. Foto: Jonas Ekströmer / TT

Annons

S-MP-regeringen bjöd, tillsammans med stödpartierna C och L, fem nya miljarder till kommuner och regioner (200120). M och V bjöd då ännu högre än M:s ursprungliga bud på 2,5 Mdr och fick med sig SD på detta.

Förloppet är viktigt och sätter också fingret på frågan: Vilka principer ska gälla för riksdagens budgetarbete?

Under Fredrik Reinfeldts (M) andra mandatperiod 2010-2014 stötte alliansen på patrull. 2011 drog statsministern tillbaka införandet av ett nytt jobbskatteavdrag efter att oppositionen, SD och de rödgröna, hade hotat att fälla förslaget.

I samband med budgetprocessen 2013 utmanades alliansregeringen, som saknade majoritet i riksdagen, än en gång. Budgeten innebar att färre svenskar skulle betala statlig inkomstskatt – men de rödgröna och SD stoppade förändringen av brytpunkten, genom att i efterhand bryta ut den ur den ordinarie budgetprocessen.

Annons

Annons

Även Stefans Löfvens (S) första regering, 2014-2018, fick, efter att ha regerat första året med en alliansbudget, se sin egen ekonomiska politik dessutom genomgå modifiering av oppositionen.

2017 hotade alliansen med misstroende: Om inte förslagen på höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, skattehöjningar för småföretagare, samt införandet av flygskatt drogs tillbaka skulle misstroendeförklaringar mot ministrar bli aktuella. Regeringen backade därefter på två av tre punkter och flygskatten skulle “reformeras”.

Som exemplen visar kan inte en minoritetsregering räkna med att få igenom varje del av sin politik och självklart är riksdagen överordnad regeringen.

Villkoret för regeringsbildningen, med en färdigförhandlad att-göra-lista, bygger på idén om en de facto-majoritet. Men en sådan finns inte och det behöver politiken förhålla sig till.

Fler exempel finns på olika turer, vilka visar att riksdagens partier bör diskutera grundläggande spelregler i åtminstone budgetfrågor.

Det är lätt för finansminister Magdalena Andersson (S) att i regeringsställning tala om vikten av en “ordnad budgetprocess” (200114). 2013 passade det däremot desto bättre att, som skuggfinansminister, peta i alliansregeringens skattepolitik.

Med decemberöverenskommelsen 2014 försökte man visserligen enas om en budgetspelplan: till exempel sa man nej till utbrytningar ur statsbudgeten. Den överenskommelsen gjordes dock inte främst för att skapa budgetmässig stabilitet – utan snarare för att begränsa ett specifikt partis inflytande.

Annons

Annons

Vad ska egentligen ses som acceptabelt i riksdagens budgetarbete? Är det skillnad på initiativ som förstärker respektive försvagar statskassan? Ska undantag finnas? Är misstroendevotum utifrån sakpolitik rimligt, fast statsråd inte misskött sig i ärendehanteringar?

Det politiska systemet skulle vinna på att riksdagens partier enas om vilka grundläggande principer som ska gälla i budgetprocessen, i form men inte i sak.

Riksdagen har trots allt den yttersta makten.

Max Eskilsson

Anmäl text- och faktafel

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan
Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy