Den som åtalades för brott förnekade brott. Den åtalade menade att han agerade i nödvärn, det vill säga självförsvar, och att han därför borde frias av domstolen. Men både hovrätten eller tingsrätten dömde mannen för brottet vållande till annans död. Domstolarna menade att mannen visserligen hade rätt till nödvärn, men att sättet han försvarade sig på gick över den gräns som gäller enligt svensk rätt. I den här krönikan ska jag förklara hur hovrätten resonerade.