När man ser det dagens krisande Liberalerna är det svårt att tänka sig att det en gång hade stöd av mer än 14 procent av befolkningen och över 20 procent på 1950-talet). Då, 1985, leddes partiet av Bengt Westerberg, och efter valframgången myntades begreppet ”Westerbergeffekten”. Det är också titeln på hans nyutgivna självbiografi och debattbok.
Westerberg gick med Folkpartiet 1965 efter att ha läst alla partiers program. Han gjorde snabb karriär under Per Gahrton i ungdomsförbundet FPU, blev politisk tjänsteman under de borgerliga regeringarna 1976 och partiledare 1983. Då som nu låg Folkpartiet/Liberalerna illa till, och det fanns en stark önskan att pröva något nytt.
Liksom med Nyamko Sabuni i dag, såg många Westerberg som en borgerlig och marknadsinriktad ledare för partiet. Över tid blev Westerberg dock mer uppfattad som värnare av välfärdsstaten och för samarbete med Socialdemokraterna, främst genom den stora skattereformen 1990-91.
Annons
Annons
Jag har själv arbetat under Bengt Westerberg i regeringskansliet. Som chef hade han många fördelar, som tydlighet, lugn och ett bra bemötande. Men det var också lätt att få mindervärdeskomplex. Bengt Westerberg kunde ofta mer om de områden vi skulle specialbevaka än vad vi själva kunde. Det var inte utan orsak att han också kallades “Vet Bästerberg”.
När han nu stakar ut en väg framåt för partiet känner vi som följde Westerberg som partiledare igen många av åsikterna och argumenten som han för fram: Slå vakt om LSS, öka kvoteringen (individualiseringen) av föräldraförsäkringen, värna välfärd med valfrihet och ha en reglerad men generös flyktingpolitik. Den generella välfärdsstaten, där bidrag och stöd inte bara går till utsatta, vill han som socialliberal värna. Jämlikheten behöver öka. Eftersom de äldre blir fler tror Westerberg att skatter på sådant som fastigheter, kapital och mat (momsen) behöver höjas.
Den högerauktoritära vågen i världen får kritik och allt samarbete med SD avvisas. Men Westerberg är även starkt kritiskt till vänsterns identitetspolitik som anser att individer bara kan representeras av, och känna samhörighet med, människor i den egna gruppen. Alla människor är och ska ses som individer.
Här visar Westerberg var det borde finnas utrymme för ett liberalt parti, med front både mot auktoritära till höger och mot identitetspolitiker till vänster (som i praktiken är mer auktoritära än de vill medge).
Annons
Frågan är dock om Liberalerna står bakom Westerbergs socialliberalism. Partiet har tappat väljare, åsiktsbredden är stor och regeringsfrågan splittrande. Hur många sluter upp kring ”Westerbergmodellen”?
Richard Appelbom
Pensionerad politisk redaktör
Richard Appelbom är en av flera fristående krönikörer på ledarsidan. De tar självständig ställning, åsikterna behöver inte sammanfalla med ledarredaktionens.