*Pling*

Kvinnan tog förväntansfullt upp mobilen.

•:**:•:**:• Köp en ny iPhone 11 för endast 15 kronor! ! ! •:**:•:**:•

•:*:•:**:•:**:•Erbjudandet går ut om 0 dagar 13 timmar 09 minuter •:*:•:**:•:**:•

Skräppostfiltret måste ha misslyckats igen. Hon lade irriterat ner telefonen. Det var ännu ingen som hade gratulerat hennes födelsedag. Man hade kunnat tro att folk skulle varit mer aktiva på sociala medier i dessa corona-tider. Hon fortsatte gå.

Kvinnan hade valt den trevliga vägen hem, den vid Mälaren, där solskenet glittrade ner genom lövverken, ner på gräset där hon gick. I handen höll hon en plastkasse, tung och kraftig. Vid sidan om vägen vaggade båtar på vattnet, varje olik den andre, stora allihopa. Den andra sidan var full av tonåringar, famnarna fulla med skateboards, och bärbara högtalare som högt dunkade i bakgrunden. Längre bort över skateparken hördes bilar som snabbt for över vägen. Kvinnan rynkade näsan. Det luktade alltid konstigt i detta område, och på kvällarna stod ensamma bilar parkerade, där folk mystiskt satt inuti och väntade. Kvinnan skakade på huvudet och fortsatte att promenera framåt. Väl framme vid badet korsade hon över bilvägen och fann sig själv framme vid huset.

Fint väder, noterade hon. Så gick hon in och slog igen dörren. Äntligen ensam.

Kvinnan lade påsen på matbordet och satte på spisen. Hon hade börjat experimentera lite med recepten nuförtiden, och lade ner ingredienserna en efter en i grytan. I vanliga fall hade hon tyckt matlagningen som avslappnande, men någonting störde henne idag. Det var ingenting hon kunde sätta fingret på.

Kvinnan provade att gå in på mobilens kontakter och funderade över om hon skulle skicka några meddelanden. Hon stoppade sig själv innan hon gjorde något dumt. Det enda människorna pratade om var jämranden om ensamheten, eller den kommande arbetsmarknaden, saker om pandemin. Och det var deprimerande.

Hon åt maten snabbt, trots att det brände, och började återigen kolla på telefonen. Ur periferin gick solen ner; en himmel från grå till lila till mörkaste blått. Klockan ticka tio; kvinnan sänkte ljusnivån på telefonen. Ticka elva; gick på toaletten. Ljuden utanför det öppna fönstret tystnade sakta och snart var det enda som hördes ett knappande på tangentbordet, en enda lampa tänd i en byggnad för övrigt kolsvart. Ticka tolv. Det var inte längre hennes födelsedag.

Och rastlösheten grydde lågmält inom henne. Under gårdagen fick hon inga meddelanden. Inget förutom ett.

Hon öppnade mailen. Texten från lunch stod fortfarande högst upp.

•:**:•:**:• Köp en ny iPhone 11 för endast 15 kronor! ! ! •:**:•:**:•

•:*:•:**:•:**:•Erbjudandet går ut om 0 dagar 01 timmar 23 minuter •:*:•:**:•:**:•

I vanliga fall hade kvinnan snabbt raderat mailet, utan att grubbla över det hela och fortsatt med att kolla på telefonen, men denna natt var det något som hindrade henne.

Snabbt släckte kvinnan skärmen, bara för att mötas av en livlös reflektion; ett blekt ansikte som med apatisk blick stirrade tillbaka från skärmens mörker. Och det var detta alla andra såg. Kanske hade kassörskan i livsmedelsbutiken hört en trevande och hes röst, varför hon snabbt vänt bort huvudet mot nästa kund. Eller kanske tonåringarna vid skateparken sett en ensam individ som ordlöst stirrade på dem när hon gick. Kanske de alla visste att hon bara låtsades när hon köpte mat för fyra, lagade för två, och knappt åt upp för en.

Kvinnan tryckte ja.

Och tomheten ekade högt genom rummet.

Utanför lägenheten blåste natten lugnt och stilla. Mannen satt innanför, tyst framför datorn. Stundvis kom ett dunkelt knappande från tangentbordet; in tills mörkret genom gardinerna ljusnade och ett gråblått ljusgult sken strimmade in.

Två veckor senare plingade dörren till. Det var tidigt in på morgonen och himlen hade knappt ljusnat. Ljudet spred sig tafatt genom hela huset, bredde sig ut genom väggarna, skyggt och ouppvärmt, tills det sist nådde den slumrande kvinnans öron. Kvinnan märkte inte av något ljud, utan vände sig bara över till andra sidan och fortsatte sova. Den kommande veckan hade kvinnan inte lämnat huset. Maten hade gått över till standard-konserverna hon om och om igen värmde. Det hon behövde beställde hon ordlöst på nätet för hemleverans.

När hon så en dag behövde gå till banken, borstade hon snabbt genom håret, tog på sig jackan och ett par solglasögon, ett steg och sen två ut ur huset och så plötsligt hade hon sparkat in ett paket i väggen. Ett paket till henne.

Alla tankar om bankärenden var borta. Hon tog upp paketet och störtade snabbt in i huset igen, slängde igen dörren. Hon undersökte paketet noggrant. Det var ett enkelt paket, rektangulärt och omslaget i ett tunt brunt papper. Hon hade alltid varit en sådan som rev upp paketen, snabbt och effektivt. Denna gång veckade hon istället förundrat upp varje del av omslagspappret, och placerade det varsamt vid sidan.

Inuti fanns en Iphone, helt ny och i den senaste modellen.

Förvånat undersökte kvinnan mobilen. Tanken slog henne att paketet måste vara avsett någon annan, och en våg av skam for över henne. Hon funderade just över hur hon skulle slå in paketet utan att det syntes att någon öppnat det, när hon såg nånting, fasttejpat på mobilförpackningens baksida.

Ett brev.

Nyfikenheten tog över. Hon slet av brevet och öppnade det. I brevet läste hon följande:

"Hej, Av alla tusentals mail jag skickat ut är du den enda som svarat mig. Tack. Jag ville skicka en present i uppskattning."

Julia Qiu