Kommentar på inlägget "Planera för förnyelsebar energi och kärnkraft i samverkan", VLT den 14 januari.

Tack till Karl-Erik Andersson för debattartikeln, där han argumenterade för en utbyggnad av kärnkraft och förnybara energikällor i samverkan. Artikeln är politiskt visionär genom att han ser framför sig en helt annan lösning av energibehovet än dagens svenska regering. Men denna vision är rent tekniskt inte alls ny; den var själva grunden för den stora utbyggnad av den svenska vattenkraften (förnybar) och kärnkraften (koldioxidfri) som gjordes under 1900-talet.    

Andersson skriver att varningarna för en kommande katastrof till följd av utsläppen av växthusgaser har ägt rum i mer än 20 år. Siffran bör korrigeras till 50 år. Mina kamrater och jag själv som på 1970-talet arbetade på dåvarande ASEA-ATOM i Västerås påpekade problemet gång på gång i olika debatter och tidningsartiklar. Vi förordade just en blandning av kärnkraft och förnybart framför olja och kol för att lösa det framtida energibehovet. Få lyssnade den gången.

I städer som Västerås ställde man i värmekraftverken om från eldning av olja till kol, mest av ekonomiska skäl, på grund av oljeprishöjningarna 1973-74. Senare kom en utbyggnad av fliseldning, med tveksam nytta för klimatet.  

Under det tidiga 1900-talet, då marknadsliberalisering och globalisering ännu inte var aktuellt, inledde svenska staten genom Vattenfall ett exklusivt samarbete med ASEA i Västerås för en utbyggnad av vattenkraften i de stora älvarna i Norrland. Detta var mycket lyckat för ASEA. Svenska folket fick billig el.

Senare vaknade naturskyddsintresset för att bevara de kvarvarande älvarna från utbyggnad. Efter andra världskriget kom kärnenergin, och staten och ASEA startade snabbt egna utvecklingsprojekt. ASEA konstruerade en lättvattenreaktor enligt amerikansk förebild, medan staten ville utveckla en tungvattenreaktor för att dels producera el men även plutonium för ett svensk kärnvapen. Det senare misslyckades av både tekniska och politiska skäl.

Det svenska kärnvapenprogrammet övergavs ungefär 1970. Industrin vann maktkampen, och staten tvingades då be ASEA om att bilda ett gemensamt bolag, ASEA-ATOM. Detta bolag levererade nio av de svenska kärnkraftblocken, medan amerikanska Westinghouse levererade tre reaktorer i Ringhals.    

ASEA-ATOM:s reaktorer i Barsebäck, Oskarshamn, Ringhals, Forsmark och i Finland låg i många år i världstopp vad gäller produktionsförmåga, säkerhet och ekonomi. Under dessa framgångsrika år på 1980- och 1990-talen hade vi just den energimix som Karl-Erik Andersson efterlyser, en i stort sett koldioxidfri och billig elproduktion med hög tillförlitlighet. Denna framgång har sedan brutits av politiska skäl, även om det är ekonomiska skäl som just nu redovisas.

Barsebäck 1-2 stoppades tidigt, och efter stoppen av de två  block i både Oskarshamn och Ringhals kommer vi bara att ha 6 av totalt 12 svenska kärnkraftblock i drift.    

De stora nationella programmens tid är förbi. Vi har inte längre statliga affärsverk som samarbetar exklusivt med stora svenska företag som Ericsson och ASEA. Nu råder global konkurrens. Kommersiella företag vill då inte ta dryga utvecklingskostnader för helt nya reaktorkonstruktioner för den svenska marknaden, även om goda tekniska idéer finns. Politiskt och kommersiellt är det svårt att tänka sig att ersätta de sex reaktorerna i Barsebäck, Oskarshamn och Ringhals. Att bygga ut utöver detta är just nu politiskt omöjligt. Men den tekniska potentialen finns, med mindre avfallsmängder. Det har Karl-Erik Andersson rätt i.

Sverre Haukeland

Anmäl text- och faktafel