Den svenska blockpolitiken med två regeringsalternativ, ett S-lett och ett borgerligt (icke socialistiskt hette det förr), är internationellt sett en ovanlig kombination. Statsvetaren och tidigare kanslichefen i riksdagen Magnus Isberg, har i boken ”Blockpolitikens vara eller icke vara” beskrivit hur denna ”svenska modell” växte fram under åren 1970-82.

I takt med att Socialdemokraterna växte blev de ett eget block. De kunde räkna med ovillkorat stöd av dåtidens lilla kommunistparti, och vänstersidan hade runt hälften av väljarna. De borgerliga partierna hade svårt att rubba S-styret utan att samarbeta. Men där fanns en historisk misstro mellan partierna. I början av 1970-talet var Centerpartiet störst, och hade mittensamarbete med Folkpartiet (dagens Liberalerna). Högern, som just bytt namn till Moderaterna, skulle hållas kort.

Åren 1970-73 började de borgerliga partierna samarbeta om ekonomisk politik, men under jämviktsriksdagen 1973-76 gjorde Folkpartiet och i någon mån Centern upp med S-regeringen om satsningar för att hålla nere arbetslösheten.

När det blev borgerlig majoritet 1976 samlades Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet i en trepartiregering, men mittenpartierna hade taktpinnen. Till slut sprack regeringen på kärnkraften, en fråga som inte följde höger/vänsterskalan. Folkpartiledaren Ola Ullsten fick då genom socialdemokratiska nedlagda röster möjlighet att bilda en liten enpartiregering, till Moderaternas stora ilska. Meningen var att den skulle lösa energifrågan med S, men istället blev det folkomröstning om kärnkraft. Den borgerliga trepartiregeringen återuppstod efter valet 1979, med starkare Moderater.

1982 vann Socialdemokraterna valet. De stora förlorarna var C och FP, och Moderaterna har sedan dess varit det klart största borgerliga partiet. Över tiden tappade Socialdemokraterna mark. Vänsterpartiet blev mindre följsamt och Miljöpartiet kom in och orienterade sig åt vänster. Under allianstiden svetsades sedan de borgerliga partierna samman, och inte minst ungdomsförbunden träffades, uppmuntrade av såväl moderpartierna som Timbro, på ett sätt som var otänkbart tidigare.

Efter SD:s inträde har lugnet i svensk politik ersatts med ”Hela havet stormar”. För närvarande märks det tydligast i Liberalerna, och dagens turbulens har en hel del av sin förklaring i erfarenheterna från när blockpolitiken formerades. Inom Liberalerna finns ett kollektivt minne från den tiden att det var riskabelt med S-samverkan.

Centerpartiet har däremot en tradition av att av och till samarbeta med Socialdemokraterna, och medan Liberalerna plågas av inre stridigheter tycks det gamla Bondeförbundets arvtagare ta situationen med ro.

LÄS MER: Fler krönikor av Richard Appelbom

Richard Appelbom

Pensionerad politisk redaktör

Richard Appelbom är en av flera fristående krönikörer på ledarsidan. De tar självständig ställning, åsikterna behöver inte sammanfalla med ledarredaktionens.

Anmäl text- och faktafel