Den amerikanske demonregissören Stanley Kubrick hävdade in till sin död 1999 att det inte gick att förstå filmkonstens fulla kraft och vidd om man inte hade sett italienaren Gillo Pontecorvos banbrytande mästerverk “Slaget om Alger” (1966). Enligt Kubrick är alla spelfilmer egentligen en slags dokumentärer, ett sätt att gestalta det fiktiva så verkligt som möjligt, och själv blev han förundrad över att Pontecorvo kunde skapa något som var så realistiskt att man verkligen misstog det för verklighet. 

“Slaget om Alger” skildrar mycket riktigt striderna mellan frihetsrörelsen Nationella befrielsefronten (FLN) och Frankrike i den algeriska huvudstaden under Algerietrevolten. Vi får ur olika perspektiv både följa gerillans organisering och de franska fallskärmsjägarnas operationer för att slå ner upproret. 

Filmen spelades in i själva Alger med nära på uteslutande amatörer som skådespelare, något som kraftigt förstärker känslan av autenticitet. Framför allt genom Marcello Gattis (arbetade genom åren för filmskapare som Roman Polanski, Sergio Corbucci, Eriprando Visconti och inte minst med den klassiska italienska tv-serien “Bläckfisken”) prisade svartvita foto förs vi tillbaka i tiden med en känsla av att vi faktiskt är på plats i stridernas centrum. Estetiken är nyhetssändningens eller dokumentärfilmens, Gattis skakiga handhållna kamera håller sig nära händelserna, men gör det med journalistisk distans. Den vänstersinnade Pontecorvo inger oss känslan av den västerländska nyhetsinslagets “objektivitet”, men visar oss allt det vi vanligen inte får se i tv. Krigets brutalitet och orättvisa blottas utan någon som helst censur. 

“Slaget om Alger” bygger på den algeriska upprorsledaren Saadi Yacefs biografi, men för Pontecorvo var det också att viktigt att visa och försöka förstå konflikten sett ur fransmännens ögon. Yacef spelar sig själv och i rollen som de franska fallskärmsjägarnas befälhavare överste Mathieu ser vi filmens ende stjärna Jean Martin, som var utmärkt för den rollen då han själv stridit som motståndsman mot nazisterna under andra världskriget och sedan också tjänstgjort som just fallskärmsjägare under Indokinakriget. 

Pontecorvo var noga med att visa övergreppen från båda sidor under konflikten. Frihetsrörelsen drar sig inte för att utföra blodiga terrordåd mot civila och de franska styrkorna bekämpar på samma vis upproret med hänsynslös repression. Från vänsterhåll kritiserades han för att inte “postkolonialt nog” framställa fransmännen som grymma förtryckare, men genom åren försvarade Pontecorvo sig och sa att franska officerare som Mathieu i en mening verkligen uppträdde som civilisationens företrädare, elegant kultiverade och ridderligt ädla i sina motiv samtidigt som de blev det alltmer desperata och omänskliga när stred i ett orättfärdigt krig mot en fiende som de i längden omöjligt kunde besegra. Filmen visar hur alla som dras in i konflikten också moraliskt sett fördärvas av den. 

Ljuden vi hör i hans film är framför allt “naturliga”, tystnaden bryts i regel av explosioner, sirener, larm, eldstrider, helikoptrar, militärfordons motorer, gap och skrik. Men vi hör också underskön musik och förstås är det nestorn Ennio Morricone som står för den. Kännetecknade romantiskt smäktande stråkar blandas med mullret från inhemska algeriska trummor och rytmer, och det militära trumspel vi hör sin ett ledmotiv genom hela filmen spelas av ingen mindre än den berömde italienske trumslagaren Pierino Munari. 

Både den algeriska befrielserörelsen och den franska armén har gett ett stort erkännande till Pontecorvo för att han på ett så överväldigande realistiskt vis kunde återskapa det de var med om under kriget. Amerikanska försvaret har långt in på 2000-talet använt “Slaget om Alger” som instruktionsfilm för att träna sina styrkor i att möta just gerillakrigföring i städer. På samma vis inspirerades militanta rörelser som Svarta pantrarna, IRA, PLO och Röda armé-fraktionen (Baader-Meinhof-ligan) i sin egen strategi och stadskrigsföring av filmen.  

“Slaget om Alger” tilldelades Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig och Oscarsnominerades för bästa utländska film, bästa manus och bästa regi. Den italiensk-algeriska produktionen gick inte hem i Frankrike, där var den så kontroversiell att censurmyndigheten stoppade filmen från att under många år visas på landets biografer. Även bland franska intellektuella och kritiker fanns det gott om dem som patriotiskt fördömde den och beskrev den som både demoraliserande och dålig filmkonst. I dag återkommer “Slaget om Alger” ständigt på kritikernas och filmvetarnas internationella listor över de främsta filmerna som gjorts och räknas bland de viktigaste verken inom den vida och inflytelserika italienska filmkonsten. 

Pontecorvo gick bort för 15 år sedan och drevs genom livet av sitt vänsterpolitiska engagemang. Flertalet av de förhållandevis få filmer han gjorde skildrade just kampen mot kolonialismen och imperialismen. I sin mest omhuldade och berömda film “Slaget om Alger” visar han på ett mänskligt och nära vis varför det är så att en ekonomiskt och militärt sett mycket starkare nation i längden aldrig kan betvinga ett annat folk. 

I kväll klockan 18 visas “Slaget om Alger” i Kulturredaktörens val och som vanligt gör jag en presentation av filmen innan visningen. På grund av pandemin är platserna i salongen kraftigt begränsande, men “Slaget om Alger” finns också att se på flera strömningstjänster på nätet. 

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.