Användning av hälso- och välfärdsteknik är i dag en brännande fråga. Förespråkarna betonar ökat oberoende för individen och effektivitetsvinster, medan skeptikerna pekar på riskerna för digitalt utanförskap och ”avhumanisering” av hälso- och välfärdssektorn. Samtidigt vet vi inte så mycket om svenskarnas inställning till sådan teknik. I en studie gjord av Novus och Mälardalens högskola under februari månad har de därför fått besvara frågor om sin syn på och användning av hälsofrämjande teknik. Resultaten går stick i stäv med några vanliga föreställningar.

Studien visar att 88 procent av svenskarna instämmer helt eller delvis i påståendet att samhället behöver lägga mer resurser på förebyggande hälsoarbete, för att minska vårdkostnaderna. Utöver det egna ansvaret för hälsan anser 40 procent tillfrågade att det är vårdcentralen som har det yttersta ansvaret för deras hälsa. Siffran bör jämföras med de 28 procent som menar att det är anhöriga, familj och vänner som har detta ansvar. Så svenskarna betonar fortfarande det ”allmännas” eller hälso- och välfärdssystemets ansvar för individen.

I dag använder sig hälften av de tillfrågade av en teknisk produkt för att hålla koll på sin hälsa – aktivitetsarmband, blodtrycksmätare, pulsklocka, ”Smartwatch” eller våg. Dessutom kan 40 procent tänka sig att ändra sina generella levnadsvanor på rekommendation av en teknisk lösning/produkt. Nästan hälften är villiga att betala för teknik som förbättrar den egna hälsan, exempelvis vid mätning av blodtryck och vikt i hemmet (56 procent i åldrarna 65–79). 2 av 10 med en kronisk sjukdom använder teknik för att hålla koll på sin sjukdom. Av de tillfrågade är 3 av 4 positivt inställda till uppkopplad träning för rehabilitering eller förebyggande av fall och 8 av 10 är positivt inställda till teknik som uppmuntrar till fysisk aktivitet.

Vilka slutsatser kan då dras? Föreställningen om ett utbrett teknikmotstånd kommer på skam. Majoriteten av svenskarna ser hälsofrämjande teknik som ett viktigt verktyg för att övervaka och främja den egna hälsan. Många använder redan sådan teknik. De som är emot är en minoritet, framförallt män som upplever att deras hälsa inte är så bra eller som inte anser sig leva hälsosamt.

Föreställningen att äldre skulle vara mer negativa till tekniken och använda den i mindre utsträckning motsägs också av resultaten. Det är snarare så att de äldre är mer positiva än de yngre – kanske därför att de behöver eller har mer direkt nytta av tekniken. På samma sätt visar det sig att männen inte är mer teknikvänliga. Tvärtom. Det är i högre grad kvinnorna som använder tekniken och ser den som verktyg för att ta ansvar för och främja den egna hälsan.

Vidare anser svenskarna att ansvaret för den egna hälsan är delat mellan vården och dem själva. Tekniken är ett viktigt verktyg för det egna ansvarstagandet. Månne är detta uttryck för ett allt mer digitaliserat Sverige som placerar sig högt både när det gäller individualism och tilltro till samhällets institutioner vid internationella jämförelser.

Som vi har sett är bilden av tekniken inte samstämmig. Därför bör brukare, klienter, patienter och andra medborgare komma till tals. Det är viktigt att tillvarata teknikens möjligheter, men också analysera dess avigsidor. Denna uppgift tar vi oss an vid Mälardalens högskola.

Petra von Heideken Wågert

docent i fysioterapi

Annica Kristoffersson

biträdande universitetslektor i hälsoteknik

Maria Lindén

professor i hälsoteknik

Jonas Stier

professor i socialt arbete