Nyligen återupptäcktes en bortglömd filmatisering av John Ronald Reuel Tolkiens älskade “Sagan om ringen” (1954). Under namnet “Khraniteli”(“Ringens väktare”) visade Leningrad television 1991 en tv-film baserad på romanen. Nu i slutet av mars återfanns den i kanalens gamla arkiv och har sedan dess blivit en viral succé på Youtube. Den sovjetiska “Sagan om ringen” har skämtsamt jämförts med den nya zeeländske Peter Jacksons svindlande enorma storfilm som kom tio år senare, den finstämda, surrealistiska och närmast shakespearska sago-tv-teatern mot den monstruöst påkostade och något övertydliga Hollywoodproduktionen. 

Alla har inte imponerats av Jacksons 17-faldigt Oscarsbelönade filmatisering av Tolkiens trilogi om Härskarringen. Den amerikanske tecknaren och filmregissören Ralph Bakshi har hävdat att Jackson egentligen inte förstått Tolkiens fantastiska fantasivärld, att han bara samlat en hög skräp av specialeffekter enkom för att sälja leksaker. Bakshi saknade det hjärta som så starkt slår i hans egen animerade filmversion av “Sagan om ringen” från 1978. 

Jackson tog förstås illa vid sig av barndomsidolens kritik, som beundrare respekterade han djupt dennes storstilade “försök” att filmatisera Tolkien över 20 år tidigare. Han fann delar av de gamla animationerna fortfarande imponerande även om han upplevde att Bakshi gått vilse i Tolkiens svindlande sammansatta berättande. Jackson och hela hans filmteam studerade Bakshis “Sagan om ringen” noga under den egna inspelningen och flera av scenerna i den gamla filmen återskapades närmast identiskt i hans egna filmer.

Jackson blev begripligt sårad av förebildens hårda ord, men det ligger också en hel del i dem. Bakshis film genomsyras av ett kusligare och mer påtagligt mörker, han skapade en dovare och murrigare sagovärld mer i linje med Tolkiens ambition att återskapa en myt som kunde sprungit ur ett mytiskt forntida England snarare än ett skimrande exotiskt Nya Zeeland. 

Som ung animatör läste Bakshi Tolkiens böcker om Härskarringen i mitten av 50-talet och försökte redan då övertyga filmbolag att göra en tecknad filmatisering av dem. I slutet av 60-talet anlitade de amerikanska United Artists den store brittiske dramatikern Peter Shaffer att skriva ett manus. Det har beskrivits som exceptionellt vackert, men har dessvärre aldrig förts till bioduken. I stället erbjöds flera stora filmskapare att ta sig an Tolkiens värld, men David Lean (“Oliwer Twist”, “Bron över floden Kwai”, “Lawrence av Arabien”, “Doktor Zjivago” och många, många fler) var upptagen med annat, Stanley Kubrick dömde ut böckerna som “ofilmbara” och inte heller den uppburne Michaelangelo Antonioni var intresserad. I stället föll valet på John Boorman (“Den sista färden”, “Hope and Glory”, “Skräddaren från Panama” med flera) och han skrev ett eget manus för en film som bedömdes vara alldeles för dyr för att spelas in. 

 I mitten av 70-talet lyckades Bakshi övertala United Artists om att spela in tre animerade filmer baserade på Tolkiens trilogi och dessutom göra en enskild film av den fristående sagan “Bilbo” (1937). Boorman ogillade skarpt idén om “Sagan om ringen” som tecknad film, i synnerhet efter att Tolkien personligen givit honom sin välsignelse att filmatisera hans berättelse. Men Boorman köptes ut för motsvarande 200 miljoner kronor (i dagens penningvärde), pengar han använde till att spela in sin hyllade “Excalibur” (1981), en filmatisering av Arthursagan. Samtidigt fick Bakshi osannolikt stora summor för att göra en animerad film, i dagens värde närmare en halv miljard kronor. Kändisarna radade upp sig för att få medverka i filmen, både rocksångaren Mick Jagger och skådespelaren och kampsportaren David Carradine (“Kung Fu”, “Dödspolarna” med flera) anmälde sitt intresse. Men för att få rätt engelsk känsla anlitade Bakshi den klassiskt skolade brittiska skådespelareliten, i rollerna hör vi bland andra William Squire, John Hurt, Michael Graham Cox och Anthony Daniels. 

Året före Bakshis “Sagan om ringen” släpptes kom Arthur Rankin och Jules Bass animerade filmatisering av “Bilbo” till blandat mottagande. En relativt påkostad film (över 100 miljoner kronor) som skapades tillsammans med en grupp japanska tecknare (som sedan skulle skapa legendariska Studio Ghibli under mästaren Hayao Miyazakis ledning) och med stjärnor som John Huston och Orson Bean i röstrollerna. Visuellt sett var den influerad av den legendariske brittiske tecknaren Arthur Rackham som illustrerade Edgar Allan Poes noveller, Richard Wagners operor om Nibelungens ring och åtskilliga andra sagovärldar. 

Bakshi valde en annan väg. Rotoskopi innebär att man filmar scener med riktiga skådespelare som man sedan klär i animation, det möjliggör en mer realistisk och levande form av tecknad film. Tekniken är närapå lika gammal som filmen och hade innan Bakshis “Sagan om ringen” framför allt använts framgångsrikt i Walt Disneys “Snövit och de sju dvärgarna” (1937) och Dave och Max Fleischers “Gullivers resor” (1939), de två första (och bästa?) tecknade långfilmerna. Bakshis ambition var helt enkelt att göra “en rörlig målning” och den har ofta ett starkt tredimensionellt uttryck. Innan dess hade ingen tecknad film på samma vis kunnat återge masscener med tusentals karaktärer. Bakshi samlade ett team av unga animatörer för att förverkliga sin storslagna vision, bland dem fanns Tim Burton (som bekant sedan skulle bli en enormt framgångsrik filmskapare), Dale Barer som trots ringa år redan hade tecknat Disneyklassikern “Robin Hood” (1973) (och sedan dess bland andra “Lejonkungen” (1993) och “Tarzan” (1999)), och Mike Ploog som var illustratör på det stora amerikanska serieförlaget Marvel Comics. 

Vi kan historien. En dag dyker trollkarlen Gandalf upp i det idylliska lilla landet Fylke där hoberna (en slags korta, människoliknande varelser) lever i lugn och ro. Han söker upp Frodo Bagger (eller Secker) och ber honom om att få se ringen som hans farbror Bilbo för 17 år sedan bad honom att förvalta. Frodo visar Gandalf ringen och trollkarlen märker att den lille hoben har svårt att slita sig från den. I själva verket är den inget mindre än Härskarringen, en magisk artefakt av stor makt som smiddes av den onde herren Sauron själv för årtusenden sedan. Ringen är inte bara förtrollande kraftfull, den lurar slugt fram de sämsta sidorna hos dem som bär den och fördärvar dem. 

Smeden själv har nu fått visshet om att det är en hob vid namn Bagger som har hans ring och har skickat ut sina kusliga ringvålnader för att ta den tillbaka. Gandalf har därför ett uppdrag åt Frodo, dennes öde är att föra ringen till Domedagsberget, en brinnande klyfta i Saurons mörka rike Mordor där den först smiddes, och att i dessa helvetiska lågor låta förstöra den en gång för alla. Frodo lämnar den nu hotade tryggheten i Fylke tillsammans med sina trogna vänner Sam, Merry och Pippin och vartefter får de utöver Gandalf också sällskap av två människor, den mystiske “Vidstige” (Aragorn) och den stridsskicklige Boromir samt den hetlevrade dvärgen Gimli och den fagre alvprinsen Legolas. De ger sig ut på ett farofyllt äventyr genom ruinerna av en förfallande värld där korruption och uppgivenhet sprider sig och strider mot onda väsen som orcher, troll, vålnader och demoner. 

Tolkien började frambesvärja sin skimrande sagovärld redan 1914 och skrev först de texter som finns samlade i den postumt utgivna “Silmarillion” (1977), en övergripande mytologi som ger bakgrund, djup och sammanhang åt “Bilbo”, trilogin om Härskarringen och de andra mindre kända berättelserna. Han började bokstavligen författa den i skyttegravarna när han tjänstgjorde som löjtnant i brittiska armén under första världskriget. Tolkien deltog bland annat vid det blodiga slaget i franska Sommes 1916 där över en miljon soldater stupade inom loppet av tre månader. Krigets grymhet gjorde ett starkt intryck på honom och mörkrets och ondskans makt i tillvaron är det centrala temat i hans litterära verk. 

När Tolkien återvänt från kriget kunde fullfölja sina universitetsstudier och påbörja sin akademiska karriär som språkforskare. Tolkien intresserade sig för jämförande språkstudier och lärde sig därför en stor mängd språk, utöver latin, grekiska, fornengelska och walesiska studerade han bland annat också isländska och finska och kom så småningom att bli professor i engelska och engelsk litteratur vid det anrika universitetet i Oxford.

Tolkiens ambition med sina berättelser om Midgård var att skapa en kristen myt i hednisk skepnad. Han var en djupt troende och hängiven katolik som gick till mässan dagligen, men det svåra erfarenheterna från kriget gjorde att han fruktade att djävulen i själva verket var jämnstark med Gud. 

Tolkien var också starkt influerad av den brittiske författaren och konstnären William Morris, en förgrundsgestalt inom Arts and Crafts-rörelsen som i reaktion mot 1800-talets snabbt växande industrialism förordade att återvända till den engelska medeltidens enklare och mer personliga levnadssätt med hantverk och lantlig idyll. Den alltmer maskinella och industriella synen på världen och människan skrämde Tolkien som i sina böcker idealiserar det lantliga, organiska och förtrollade.

Han tog även starkt intryck av den skotske etnologen och mytforskaren Andrew Lang som kring sekelskiftet samlade folk- och konstsagor från hela världen i ett enormt ambitiöst projekt att kartlägga mänsklighetens gemensamma kollektiva medvetande. Tolkien var också något av en pionjär i att omvandla sagans värld till det episka formatet, före honom var det endast amerikanen Robert E. Howard som med sina berättelser om Conan barbaren hade skrivit på ett liknande vis. 

I sin egen mytiska sagovärld sammanför Tolkien en rad olika litterära traditioner. Motiv och element från Bibel och kristen teologi flätas samman med fornnordiska (“Den poetiska Eddan”, “Völsungasagan”), germanska (“Nibelungensången”), fornengelska (“Beowulf”, “Arthurlegenden”), keltiska, finska (“Kalevala”), grekiska, romerska mytologier och sagor i en högst personlig litterär vision. 

Midgård bär uppenbart samma namn som den nordiska mytologins benämning av vår värld och delar också en hel del av dess invånare. Men i grunden är Tolkiens skapelse högst kristen och platonsk. 

 I “Silmarillion” finns först enbart guden Illúvatar (Den Ende), inom honom brinner det skapande ljuset och genom hans tankar föds “ainur”, en slags gudaväsen eller andar som i sin tur skapar världen (de påminner starkt om den antike antenske filosofen Platons myt om skaparguden Demiurgen). I en underbar vision beskriver Tolkien hur ainur sjunger fram Arda (världen) till vilken de sedan stiger ner. De främsta av ainur kallas valar, kraftfulla varelser påminner om gudarna i exempelvis den nordiska eller grekiska mytologin. Deras lägre stående syskon är maiar, bland dem finns bland annat trollkarlarna Gandalf, Saruman och Sauron. Den mäktigaste av valarna var Melkor som i avund och högmod trotsar Illúvatar (jämför med Satans uppror mot Gud i John Miltons kristna epos “Det förlorade paradiset” (1667)), han sjöng dissonant sin egen stämma och drog andra valar och maiar med sig och förde på så vis in mörkret och ordningen i skapelsen. När de andra valarna skapade varelser som alverna, dvärgarna och människorna, väckte Melkor onda väsen som orcher, troll och drakar till liv som en slags hemska karikatyrer. 

Tolkien är starkt influerad av kyrkofadern och filosofen Augustinus platonska vision om Skapelsen. Augustinus beskriver Gud som ett ursprungligt och starkt ljus som strålar ut tillvaron från en högre och verkligare existens till en allt lägre och svagare. Mörkret eller det onda eller helt enkelt frånvaron av Gud, en slags icke-existens. Midgård tycks med sitt sagolika skimmer högre än vår verklighet, men Tolkiens värld är också en plats där ondskan och gudsfrånvändhetens utbredning faktiskt innebär att mörkret rent “fysiskt” brer ut sig och kastar skugga och orsakar livlöshet där den drar fram. Denna fragmentering av ljuset är ett centralt motiv i hans berättelse. 

Just hoberna är av okänd härkomst, Tolkien nämner dem som en variant av människor som rent av frambringats av en slags evolution. Det finns ingen riktig motsvarighet till dem i någon annan befintlig mytologi. I förteckningar över engelsk folktro från 1700-talet finns “hobbits” (som de heter på engelska) omnämnda vid sidan av andra sagoväsen som “goblins” och “hobgoblins” (vättar eller småtroll), men där framstår de mer som spöklika väsen och inte alls lika de storfotade och omkring en meter höga piprökande och mycket brittiska “halvingar” som befolkar Fylke. Tolkien engagerades i utgrävningarna av tempelkomplexet i Lydney Park i Gloucestershire vid walesiska gränsen i början av 1920-talet, en plats tillägnad dyrkan av den dunkle keltiske Nodens. Där återfann man en slags utgrävda jordkulor som påminner om dem där hoberna bor i Tolkiens böcker. På fornengelska betyder också “hobbit” just “hålgrävare”. 

Vid utgrävningen hittade man också inskriptioner på latin om en magisk ring som tillhörde Nodens och om en förbannelse över den som inte förde den tillbaka till gudens tempel. Romarna tycks ha identifierat Nodens med sin krigsgud Mars och han bär också likheter med den fornnordiske krigsguden Tyr liksom havs- och väderguden Njord. 

En magisk och förbannad härskarring förekommer också i fornnordiska eposet “Völsungasagan” och det germanska medeltida eposet “Nibelungensången”, det är också den som Wagners älskade operor kretsar kring. De berättar också om det brutna svärdet Gram som hos Tolkien kallas Narsil och är likt Arthursagans Excalibur i urtiden smitt för att bäras av en utvald hjältekonung.

Den viktigaste influensen är förmodligen ändå den härskarring Platon nämner i sitt klassiska verk “Staten” (år 375 före Kristus). Den fantasifulle Tolkien ligger verkligen i lä gentemot historiens store mytmakare Platon, i berättelsen om Gyges ring berättar den antike filosofen om en magisk ring som kan göra dess bärare osynlig. Den lydiske konungen Gyges har funnits på riktigt och levde i dagens Turkiet på 700-talet före Kristus. Det var han som präglade mänsklighetens allra första mynt. Han blev själv härskare genom att låta mörda kungen Kandaules, som grekerna trodde härstammade direkt från gudasonen Herkules. Enligt Platons myt använde Gyges den magiska ringen han hittat för att utföra mordet, dess stora makt förförde honom att göra orätt därför att han kunde komma undan med det. Platon använder berättelsen för att diskutera frågan om moralens relativitet och ifall den som är mäktig också alltid har rätt att göra det den vill bara för att den kan. Han finner förstås att det goda och rätta är absolut sant och att den mäktige inte har mer rätt att handla fel än den maktlöse. Tvärtom fördärvar sådant maktmissbruk människans själ och gör henne sjukligt omoralisk.

Den onde herren Sauron är likt Gandalf en slags gud och är i Tolkiens beskrivning en flyktig och flytande gestalt som ständigt intar nya och skilda skepnader. Han tycks vara inspirerad av den keltiska mytologins Balor, en slags fallen solgud som precis som Sauron har ett ont brinnande allseende öga som spejar ut över världen. Balor är härskare över en ras av övernaturliga monstruösa varelser och skildras som en enorm enögd jätte (lik de människoätande cykloperna i den grekiska mytologin). Saurons undersåtar är framför allt orcher, en slags vättar eller trolliknande varelser var namn härrör från en benämning av monstret Grendel i “Beowulf” och den romerske dödsguden Orcus. De är skapade som ett hån, de är skuggor eller en förvriden bild av människor och alver, och deras “svartspråk” är också förvrängningar av andra riktiga språk i Midgård. 

 I “Sagan om ringen” blir Sauron först av med sin ring när han och hans arméer blev besegrade av människor och alver. Kungasonen Isildur hög den från Sauron hand och fick rådet att förstöra den, men blev raskt förförd av dess makt och behöll den. Det stod honom dyrt, bara några år senare blev han överfallen och mördad av orcher och ringen gled då av hans finger och föll ner i floden Anduin och sjönk till dess botten. Där låg den i över 2 500 år till dess att hoben Déagol såg den glimra under ytan när han var ute och fiskade med sin gode vän Sméagol. Denne blev genast förtjust i ringen och begärde att Déagol skulle ge den till honom. Déagol vägrade och Sméagol ströp honom då och tog ringen. Långsamt började ringen sedan fördärva Sméagol, som använde den för att lönnmörda och stjäla, och han förvandlades från en sorglös fiskande hob till den groteske mordiske Gollum och gömde sig i de väldiga Dimmiga bergens hålor i 500 år. 

 I “Bilbo” berättar Tolkien historien om hoben Bilbo som på Gandalfs anmodan slår följe med 13 dvärgar i deras jakt på en skatt som draken Smaug (jämför med draken i “Beowulf” eller Fafnir i den nordiska mytologin) ruvar på. Han går vilse i Dimmiga bergens grottor och finner där ringen som den olycklige Gollum har tappat bort. Gollum jagar Bilbo när han förstår att denne hittat ringen, men genom att göra sig osynlig lyckas den lille hoben villa bort sin otäcke förföljare. 

Déagols och Smégoals osämja påminner om dvärgbröderna Alberich och Mime som kivas om den härskarring Alberich smitt av det magiska guld han stulit från Rhendöttrarna i Wagners operor. Det är också en slags parallell till Bibelns historia om de första människorna Eva och Adams söner Abel och Kain. På grund av avund slår Kain ihjäl sin lillebror Abel och för på så vis in våldet och ondskan i världen. Ringen förkroppsligar i någon mening synden, den mäktige och vise Gandalf blir orolig bara han blir erbjuden att själv bära den och även Boromir blir frestad att använda dess makt för att rädda sitt älskade rike Gondor. Platons sensmoral om att vara sitt samvete och det goda trogen genljuder i Tolkiens berättelse. 

Ett betydligt äldre folk än hoberna är dvärgarna, de har alltid funnits i Midgård. De är större och kraftigare än hoberna och har stora skägg (även kvinnorna!). Precis som dvärgarna i den nordiska och germanska mytologin är de fixerade vid gruvbrytning och ädelmetaller och mycket förtjusta i skatter och allt som glimmar. Dvärgarna är fruktade krigare och mästerliga vapensmeder. Deras långsinthet och girighet gör dem också till inte alltid så pålitliga eller goda varelser, tvärtom händer det att de lejer onda orcher som legosoldater, överväger att liera sig med Sauron och är ofta fientliga mot andra folk. I den kristne islänningen Snorre Sturlassons “Den yngre Eddan” (1220) skiljer han på ljusalver och svartalver, där de senare tycks vara desamma som dvärgar, förbundna med mörker och ondska och i den nordiska och germanska mytologin är de otvetydigt ondskefulla och fientligt inställda till så väl gudar som människor och alver. 

Tolkien modellerade också sina dvärgar efter medeltida beskrivningar av judar, på samma vis lever de i diaspora, fördrivna från sina riken försöker de få sin kultur att överleva som flyktingar i andra folks länder. De talar ett eget språk, khuzdul, som Tolkien skapade influerad av hebreiskan och precis som i den judiska bokstavsmystiken håller dvärgarnas sina egna ords riktiga mening hemlig för omvärlden.  

Människorna i Tolkiens Midgård är som folk är mest, dödliga och i stånd att göra både gott och ont. Alverna däremot, som är en äldre människolik ras, är odödliga och mer guda- eller änglalika i sin uppenbarelse. Pingstmotivet, det kristna mysteriet kring uppståndelsen, hur ett nytt liv och ljus väcks ur mörkret och döden, genomsyrar Tolkiens berättelse och just alverna framstår som en slags goda katoliker som både har riter som påminner om nattvarden och egna helgon.   

Alverna förekommer både i fornnordiska och germanska myter, de är otydligt skildrade, men ska inte alls sammanblandas med den yngre folktrons älvor. De tycks stå gudarna närmare än människorna, eller utgör rent av ett eget gudasläkte, och besitter både magiska egenskaper och gudomlig skönhet. I engelska beskrivningar från 1200-talet känner vi igen dem från Tolkiens värld, de är fagra som kvinnor och skickliga bågskyttar som påstås ha levt i en slags samvaro med människorna på de brittiska öarna där de bodde i djupt i skogarna och kom till städer och byar för att handla med människorna. Alverna tycks också vara identiska med aos sí, som enligt den keltiska mytologin var en äldre gudomlig ras på Irland som levde vid sida av människorna, men tillhörde en slags parallell värld i underjorden. Dessa gömde sig efter det att de trängs undan av kelterna eller begav sig av över Atlanten västerut till det “den eviga ungdomens land” Tir-nan-Og (i Tolkiens värld kallas motsvarande plats Valinor och ligger långt västerut på andra sidan havet om Midgård). Mycket riktigt finns det också tusentals år gamla gravplatser kvar på Irland från betydligt äldre folk än kelterna. De är av dunkel härkomst, men forskarna förmodar att de seglade dit från Bretagne eller Iberiska halvön. 

Frodo är likt sin farbror en slags helig, men också djupt tragisk hjälte, vars öde är att bära hela Midgårds framtid på sina små axlar. Frodo är modig, osjälvisk och trogen och växer som person genom äventyret. Hans namn kommer från fornengelskan Fróda, som betyder “vis genom erfarenhet” och indikerar tydligt hans öde. “Beowulf” (sporadiskt författad mellan 700- och 1000-talet), den medeltide danske historikern Saxo Grammaticus och Snorre Sturlasson nämner alla en slags fridsfurste vid namn Fróda som skulle ha härskat i Norden vid tiden för Kristi födelse.

Tillsammans med Gandalf och Aragorn utgör Frodo också berättelsens Kristusfigur, den fördömda ringen blir hans kors (den lille hoben bär i ringen hela Midgårds samlade synd). Tolkien är inte lika uppenbar som kollegan och vännen Clive Staples Lewis med dennes Kristuslike lejongud Aslan i sina barnböcker om landet Narnia (1950–1956), utan fördelar de gammaltestamentliga Messias-funktionerna hos Jesus på sina tre hjältar i en slags helig treenighet. Gandalf är profeten som kommer med ett gudomligt budskap och en förutsägelse, Frodo är den högst oväntade prästen som utforskar, lär och offrar sig för det gudomliga och Aragorn är (den hemlige) kungen som är utvald att härska med gudomlig auktoritet. Död och uppståndelse är något de alla tre genomgår i berättelsen. 

Gandalf är äldre än världen och de facto en gud eller ängel. Även om han delar namn med en av de första dvärgarna i “Völuspa”, den fornnordiska skapelseberättelsen, påminner han snarast om asaguden Oden eller dennes motsvarighet Väinämöinen i den finska mytologin, en mäktig varelse med magiska krafter som visar sig i världen som en grå gammal vis vandrare.

Aragorn är likt Jesus i Bibeln och Arthur i Arthursagan en dold konung, men hans ädla arv och öde hålls länge hemligt för världens onda krafter. Anglosaxiska kungar som Oswald av Northumbria och Alfred den store, som under fornengelsk tid stred för kristenheten mot vikingar och andra hedningar, är förebilder för Aragorn.

I både Tolkiens böcker och i Bakshis film är Sam Gamgi, Frodos gode vän, den verkliga behållningen. Tolkien har framhållit honom som berättelsens verklige hjälte, Sam framstår för oss som mest mänsklig av alla karaktärer och likt en from katolik följer han Frodo troget och tappar aldrig sin tro på honom. Själv blir Sam aldrig förförd av ringens makt, inte ens när han under en period själv bär den låter han sig frestas av dess synd. Sam har jämförts med Simon av Kyrene som i Nya testamentet beordras att bära Jesus kors på vägen till Golgata. 

Lewis, också litteraturprofessor, föreslog i början av 60-talet Tolkien till Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademien avfärdade nomineringen med orden: ”resultatet har dock icke i något avseende blivit diktning av högsta klass”. Tolkien har ofta beskrivits som för pekoral i sitt författande, samtidigt tyder alla otaliga efterapningar, tolkningar och allt som forskats och skrivits om hans verk på en kvalitet, något som gör att vi ständigt återvänder och fascineras på nytt. I dag nämns han alltjämt som en av 1900-talets viktigaste brittiska författare. 

Bakshis “Sagan om ringen” blev en stor publikframgång och spelade in en och en halv miljard kronor bara i Nordamerika och Storbritannien. Mottagande i övrigt var blandat, även om filmen fick priser kritiserades den samtidigt, höga förväntningar gjorde att både kritiker och Tolkien-fans var missnöjda med dess animationer och estetik. Den experimentella animationstekniken väckte beundran för dess mod, men uppfattades också som mer bisarr än magisk. Det var som att Bakshi hade tagit sig an mer än han kunde hantera. Bakshi skulle utveckla sin rotoskopi i fler filmer under 80-talet och var i efterhand missnöjd med hur tekniken föll ut just i “Sagan om ringen”. I dag, med ett historiskt perspektiv, är omdömena betydligt mer förlåtande och Bakshis mycket mörka och bistra tolkning av Tolkiens saga brukar omnämnas bland de bästa tecknade filmer som gjorts. Den är i mångt och mycket otroligt vacker att se på, som en skön jättelik målning i rörelse.  

I morgon kväll klockan 17.30 visas “Sagan om ringen” i Kulturredaktörens val på Elektra. Som vanligt inleder jag filmen med en presentation. 

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.