“Han är luuugggnnn…. sa jag... okej!...”

Det finns flera minnesvärda repliker från “Sökarna” (1993) som är värda att upprepa och att skratta rått åt. Daniel Fridells och Patrik Cartiers skruvade dramathriller har blivit något av en svensk klassiker och kultfilm.

Vi får följa unge Jocke (Liam Norberg), en talangfull kickboxare som växer upp i den fiktiva ruffiga Stockholmsförorten Tullberga. Hemma trivs han inte alls, där sitter Anita (Yvonne Schaloske), hans fyllekärring till morsa, och super ner sig i sällskap med andra alkisar. I skolan blir Jocke och hans kamrater trakasserade av den despotiskt våldsamme och tafsande studierektorn (Örjan Ramberg). I stället drar han runt med sina vänner Ray (Ray Lopez) Gurra (Jonas Karlsson) och Andy (Musse Hasselvall). De far fram genom i tunnelbanan, går på fester och raggar brudar, stjäl och begår småbrott och klår upp rasister och skinnskallar så fort de kommer åt. 

Efter att de brutit sig in i och plundrat ett lager med märkeskläder åker Jocke fast och döms till fängelse. Först är han som “färsking” utsatt på kåken, en fientlig fånge (Paolo Roberto) och dennes gäng gör livet surt för honom, men snart får Jocke beskydd av Kola-Tony (Thorsten Flinck är briljerande ondskefull), en psykopatiskt hänsynslös och manipulativ knarklangare som blir hans ledsagare djupare in i brottslighetens och våldets mörker… 

Daniel Fridell och Peter Cartiers var inte mer än 25 år gamla när de fick sju miljoner kronor av Svensk Filmindustri för att göra sin debutfilm. Tidigare hade de spelat in musikvideos och arbetat med utsatta ungdomar på Fryshuset. Dessa två världar, rockvideons glättiga skimmer och erfarenheterna av livet på Stockholms baksida, kolliderade i en känslomässig färgexplosion i deras av många skäl uppmärksammade film “Sökarna”. 

Trots att de valde att skildra typiska motiv från den svenska samtiden med de alltmer uppenbara sociala problemen i huvudstadens förorter, den militanta rasismens framväxt, gatuvåldet och narkotikan och de rotlösa unga svenskarnas vilsenhet i ett folkhem på upphällningen, valde de bort den gråa socialrealismen för en högst stiliserad estetik som förde tankarna till just MTV:s musikvideos. Och musiken är förstås också viktig i “Sökarna”, hiphopgruppen Infinite Mass fick en stor hit med låten “Shoot the Racist” genom filmen och vi hör också exempelvis Mejas hitlåt “Happy” och Orup och Kayos “Vart du än går” i den. 

I “Sökarna” stiger vi upp i en slags hyperverklighet, en skildring av tillvaron som är högst förhöjd, förstärkt, skruvad och överdriven, ett tidigt exempel på en estetik som kom att prägla många svenska filmer och tv-serier under 90-talet. Ulf Malmros “Twin Peaks”-pastisch “Rapport till himlen” (1994), Tomas Alfredsons ungdomsfilm “Bert den siste oskulden” (1995) eller barnserien “Kenny Starfighter” (1997), drev på samma antiauktoritära vis med vuxenvärlden, medierna och myndigheterna. 

I "Sökarna" går också allt i hyperfart, filmen drivs fram i ett adrenalinstint rytmiskt tempo i en konstant komiskt överspelad tragedi.

Vi känner igen tidens svenska samhälle i sådant som frisyrer, kläder, vardagselektronik, inredning och bilmodeller, men allt är vridet några varv, färgerna är starkare, gesterna är yviga och språkbruket överdrivet, och alla karaktärer är likt serietidningens karikatyrer hämtade ur ett skräckkabinett. Stockholm framträder som en närmast alternativ verklighet, en helt laglös och rå stad där sopor ligger över allt, som om vi vore i New York eller Neapel. Bilarna har inte vanliga vita nummerplåtar, utan är alla i olika färger och med svarta streck i stället för siffror och bokstäver. Polisbilarnas varningsljus är röda (som de var på 60-talet) och är smyckade med ett gult märke med ett stort “P”, i stället för den vanliga polisskölden. Vi rör oss mellan förortslivets tristess och nattklubbslivets glamour kring kändisar som E-Type, Anna Book och Just D, till den sjaskiga undre världens våldsporrinspelningar och människohandel. De råaste gangstrarna i filmen huserar i ett slakthus och tillika porrklubb omgivna av kadaver, kokain och prostituerade.

Amerikanen David Lynch hade med sina surrealistiska filmer “Blue Velvet” (1986) och “Wild at Heart” (1990) och inte minst den revolutionerade tv-serien “Twin Peaks” (1990–1991) öppnat filmkonsten för en ny estetik. Det är något liknande vi möter “Sökarna”, ett glimrande starkt färgsjok och svindlande skarpa ljuskontraster i en tungt suggestiv atmosfär, som om vi stegvis reser in ett främmande apokalyptiskt ingenmansland, spillrorna av det som en gång var det aktade folkhemmet Sverige. 

På sätt och vis kan “Sökarna” också ses som en fortsättning på Staffan Hildebrands (som faktiskt har en liten roll som tunnelbaneförare i "Sökarna") skapande, med ungdomsmoraliteter som “G - som i gemenskap” (1983) och “Stockholmsnatt” (1987) gjorde han på ett liknande vis filmer med autentiska anspråk med ett ofrivilligt komiskt stiliserat uttryck. 

“Sökarna” uppmärksammades för denna i Sverige nya estetik, men kritiserades samtidigt hårt för att vara en perverterad manlig fantasi om rån, knark, sexhandel och “snabba cash”. Den jämfördes med kvällspressens hårddragna och paranoida spekulationer om den svenska samhällsutvecklingen. Varför valde Fridell och Cartriers att lyfta upp samtidens sociala problem i en sådan påtaglig “anti-verklighet”? Det finns något högst kluvet och motsägelsefullt när vardagens gnabb och svordomar med långa kvinnoföraktande och homofobiska haranger möter den kraftfulla och sprakande energi i scenografi och foto. 

Samtidigt missade den svenska kritikerkåren, själva fast i en äldre samhälls- och filmförståelse, vad som faktiskt hände i “Sökarna”. Precis som i Stig Larssons dramer tog filmen det fulla steget in i postmodernismens ideologilösa relativism och nihilism, perspektiven kastades om, det hjärtlösa och cyniska fick fullt spelrum när det inte längre fanns några “hjältar”, “skurkar” eller “offer”. “Sökarna” var en ond saga som gjorde kommersialiserad fiktion om en rå social verklighet. Något sådant som psykologisk kontinuitet eller begriplighet upphör när till och med karaktärernas identiteter är flytande och scener bli mer till en hopfogad kollage än en stringent historia.  

Om “Sökarna” gick upp i “hyperrealiteten” så kom den lägre verkligheten ifatt filmen, på ett postmodernt manér kunde inte längre fiktion och sanning skiljas åt. Jocke var i mångt och mycket baserad på Liam Norberg själv, en arbetarkille från förorten Hagsätra som blev svensk och nordisk mästare taekwondo samtidigt som han i unga år inledde en karriär som yrkeskriminell. Trots att Norberg var arbetslös före inspelningen, hade han ändå själv investerat hela 1,5 miljoner kronor i filmen och levde samtidigt ett riktigt lyxliv. 

Strax före premiären av filmen häktades det unga stjärnskottet misstänkt för rån och mordförsök, det visade sig att han varit inblandad i ett värdetransportrån i Göteborg där en väktare blev skjuten i axeln. Snart kunde det också bevisas att Norberg deltagit i den så kallade “930-miljonerskuppen”, ett värdetransportrån mot Gotabanken i Stockholm som ännu är det största rånet i svensk historia. Han fick inte åtnjuta stjärnglansen i frihet, i stället dömdes Norberg till tio års fängelse och kom han att tillbringa de kommande sju åren bakom murar och galler. Norberg fann Gud under fängelsevistelsen och gick ut i friheten som bekännande kristen. Under 2000-talet har Norberg fortsatt sin karriär som författare, skådespelare och bildkonstnär. 

“Sökarna” blev också den sista svenska filmen som råkade ut för censursaxen, skildringarna av brutalt våld och grova sexuella övergreppen blev för mycket för de annars så luttrade och restriktiva svenska censorerna. Vissa gick längre, som den kristdemokratiska riksdagsledamoten Cathrine Pålsson som helt ville stoppa visningarna av filmen och tyckte att den aldrig borde ha fått spelas in. Samtidig väckte "Sökarna" en viktig debatt om samtidens situation för svenska storstadsungdomar som utsatta för knark, gatuvåld, vuxnas svek, samhällets sociala nedrustning och rasismens utbredning. En del debattörer pekade också på hur filmen lyfte kvinnors och sexuella minoriteters utsatta situation. 

Fridell och Cartriers skulle sedan fortsätta göra filmer tillsammans. Två år efter “Sökarna” spelade de in den uppmärksammade, men i många avseenden mer nedtonade “30:e november”. Med en rekordlåg budget introducerades den blott 20-årige Göran Gillinger för biopubliken i rollen som Adam, en ung rasist som förälskar sig i den nyinvandrade peruanskan Julia (María Caledonio). Även om filmen jämfördes med amerikanen John Singeltons tvåfaldigt Oscarsnominerade “Boyz N the Hood” (1991), kritiserades återigen Fridell och Cartiers för att spekulera om ett svenskt samhälle utan moralisk kärna, när de egentligen bara lite taffligt visade det Sverige som växte fram med ökade motsättningar, främlingsfientlighet och gängkriminalitet i förorterna.

Deras samarbete mognade fullt ut i nattsvarta “Under ytan”, ett rafflande och brutalt drama om drogmissbrukets förnedrande helvete. Den då blott 23-åriga Johanna Sällström (som tidigare haft mindre roller i bland annat “30:e november”) fick sitt stora genombrott i rollen som den unga narkomanen Sandra och tilldelades Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll. Sorgligt nog lämnade hon oss sedan alltför tidigt, Sällström slukades i depressionens mörker och tog sitt liv endast 32 år gammal. Med “Under ytan” kom den svenska filmbranschen äntligen ifatt resten av världen och började begripa Fridells och Cartiers estetik, följaktligen tilldelades Jens Fischer också Guldbaggen för bästa foto. 

Fridell har sedan fortsatt som regissör och har på senare år uppmärksammats för sina dokumentärer “Pappas flicka” (2016) och “Svartenbrandt” (2018), medan Cartriers i stället fortsatt en karriär som musikproducent. 

I kväll visas “Sökarna” i Kulturredaktörens val på Elektra. Som vanligt inleder jag visningen med en presentation av filmen.

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.