Trots att den första nyzeeländska filmen visades redan 1900 dröjde det länge innan landets filmindustri tog sig. Under 1910-talet gjorde enskilda inspelningar, men Nya Zeelands filmproduktion var fortsatt blygsam fram till slutet av 70-talet då ett statligt filminstitut etablerades för att ekonomiskt och professionellt stödja nationellt filmskapande. Det kommande årtiondet blev en lyckosam experimentperiod då allt från deckare och politiska thrillers till science fiction, diskbänksrealism och historiska kostymdraman spelades in. 

Det stora internationella genombrottet för den nyzeeländska filmen kom med Jane Campions moderna klassiker “Pianot” (1993) som blev både en publik- och kritikersuccé. Det viktorianska dramat tilldelades Guldpalmen i Cannes och hela tre Oscarsstatyetter.  Världens blickar fastnade nu på det lilla öriket, för året därpå kom Peter Jacksons uppmärksammade verklighetsbaserade drama “Svarta änglar”. Jackson, som tidigare väckt viss uppmärksamhet med sina kultförklarade lågbudgetskräckfilmer “Bad Taste” (1987) och “Braindead” (1992) Oscarsnominerades nu för bästa manus och kom som bekant sedan att göra ett outplånligt avtryck i filmhistoriens genom sina filmatiseringar av engelsmannens J. R. R. Tolkiens älskade böcker om “Härskarringen”. 

Men både “Pianot” och “Svarta änglar” kom att åtminstone publikmässigt hamna något i skymundan av Lee Tamahoris rått realistiska drama “Krigarens själ” (1994), som blev den dittills mest sedda och inkomstbringande filmen i Nya Zeelands historia, bland landets invånare till och med mer populär än amerikanen Steven Spielbergs storfilm “Jurassic Park”. 

Tamahori, som själv har maorisk bakgrund, filmatiserade maoriern Alan Duffs fyra år äldre bästsäljande roman med samma namn. Vi förs till södra Auckland som i huvudsak bebos av maorier och polynesier. Hekes lever i ett nedgånget småhus som de (likt många andra maorier) hyr billigt av staten. Familjeöverhuvudet Jake (Temuera Morrison) kallas “The Muss” eftersom han har så stora muskler, en väldig karl som är alltför glad i flaskan. Han får sparken, men super tämligen sorglöst upp arbetslöshetskassan tillsammans med sina lika hårt festande och alkoholiserade kamrater i stället för att försöka hitta ett nytt arbete. Jake roar sig med att i styrkeuppvisningar ge andra maorier stryk på krogen och tolererar inte att någon säger emot honom. Hans aggressioner går annars framförallt ut över hustrun Beth (Rena Owen) som han misshandlar och våldtar, medan de fem barnen sedan får torka upp hennes blod från väggar och golv. 

Familjen Heke slås i bitar och på skilda vis försöker de var och en antingen fly eller omfamna sitt maoriska förflutna. Jake plågas inte bara av alkoholism och aggressionsproblem, han lider också av väldiga mindervärdeskomplex, för honom inger inte den maoriska bakgrunden någon tröst eller styrka, utan bara upplevelsen av att vara förtryckt och utnyttjad. Hans hustru däremot kommer från en fin gammal maorifamilj och känner en stor vördnad och respekt för sitt arv, den stolthet hon utstrålar sticker konstant i Jakes sorgsna mörka ögon. Den äldsta sonen Nig (Julian Arahanga) söker sig bort från faders våld, men blir i stället en del av det genom att pryda sin kropp och sitt ansikte med traditionella tā moko-tattureringar och gå med i ett kriminellt maori-gäng. Mellansonen Mark, kallad “Boogie”, omhändertas av myndigheterna och sätts på ungdomsanstalt efter de att han begått småbrott och Jake inte visat något som helst intresse för sin pojkes framtid. Boogie kommer i kontakt med den äldre maoriska kulturen och använder den för att skapa sin egen självständiga identitet. Den cyniska tonårsdottern Grace (Mamaengaroa Kerr-Bell) blir alltmer inbunden till följd av terrorn och kaoset omkring henne, hon skriver om sitt liv i sin dagbok och söker tröst hos sin vän Toot, en föräldralös och hemlös pojke som bor i ett gammalt bilvrak under en motorvägsbro. Trots sitt eget svåra narkotikamissbruk inger han hopp och både för sin egen och Graces framtid. 

“Krigarens själ” skildrar den kulturella och sociala upplösningen bland maorierna, hur de söker efter en stark och enande identitet i den snart förlorade traditionen samtidigt som det moderna livets fattigdom och misär alienerar dem från sig själva och varandra. 

De polynesier som är förfäder till dagens maorier började bosätta sig på Nya Zeelands öar under 1100-talet. En säregen kultur med en alldeles egen mytologi och religion utvecklades. “Maori” betyder “vanlig” eller “naturlig” och anger människans plats och funktion i tillvaron som skild från “waiura”, gudomarnas och andarnas övernaturliga sfär. De började som jägare, men vartefter de utplånade allt storvilt på land övergick de till valjakt, fiske och att bruka jorden samtidigt som tämligen krigiska samhällen växte fram. Maorierna byggde stora och smyckade krigskanoter och långhus, tillverkade unika vapen och hängav sig också åt kannibalism. 

När den engelske upptäcktsresanden James Cook först kom till Nya Zeeland 1769 hade holländaren Abel Tasman redan hunnit dit drygt hundra år tidigare. Holländarnas möte med maorierna blev omedelbart våldsamt och redan på stranden blev fyra av dem ihjälslagna av de ogästvänliga urinvånarna. Det skulle sedan dröja fram till Cooks expedition innan någon europé vågade sig nära öriket igen. Även då blev konfrontationen dödlig, engelsmännen sköt åtminstone åtta maorier under de tre första dagarna efter landstigningen. Men snart började britterna inleda handel med dem och under de kommande hundra åren var relationen omväxlande fredliga och våldsamma. 

Kolonisatörerna förstod tidigt att de inte kunde rå på maorierna militärt, deras väldiga fort, kallade pā, höll för beskjutning av så väl gevär som kanonkulor och i närstrid var de väldiga muskulösa och skrämmande tatuerade omöjliga att besegra med sina egenartade handvapen gjorde av valben, hajtänder, hårt trä, sten eller jade. Samtidigt hade maorierna höga tankar om européerna och var imponerade utav alla tekniska uppfinningar som de gärna tog till sig (bland annat såg det tidigare illitterata folket omgående till att skaffa sig ett skriftspråk). 

Försäljningen av musköter och artilleri till maorihövdingar ledde till ett fruktansvärt blodigt inbördeskrig bland ursprungsbefolkningen som kraftigt försvagade den gentemot kolonisatörerna. Av de 150 000 maorier som då fanns på Nya Zeeland miste 40 000 livet och 30 000 förslavades (som Jake Hakes förfäder). Trots att maorierna fått politiskt erkännande av det brittiska kungahuset och ett särskilt avtal ingicks med dem 1840 började sedan nybyggarna tränga undan ursprungsbefolkningen och mer eller mindre stjäla deras land. Engelsmännen förde också med sig mässlingen och vattenkoppor, smittor som tros ha dödat upp till 50 procent av maorierna under 1800-talet. Mellan 1843 och 1872 utkämpades flera krig mellan maorier och britter, segern var först inte given, men i längden var engelsmännen talrikare och resursstarkare. För ursprungsbefolkningen innebar det en katastrof, deras land konfiskerades och vid sekelskiftet hade de decimerats med över två tredjedelar sedan Cook först klev i land. 

Sedan dess har den maoriska befolkningen vuxit till sig och i dag utgör maorierna närapå en femtedel av Nya Zeelands befolkning och deras medelålder är betydligt lägre än de övriga nyzeeländarnas. De har också framgångsrikt fört en kamp för sina medborgerliga rättigheter, men är fortfarande betydligt mer socialt utsatta än den övriga befolkningen. Maorierna levde länge på landsbygden, men urbaniseringen har i synnerhet gått hårt åt dem då deras traditionella kultur utarmats i det moderna samhället. De har sämre hälsa, utbildning och lägre inkomster än andra nya zeeländare och utgör över hälften av fängelsepopulationen. Samtidigt lever delar av deras seder tydligt kvar i samhällsbilden, som den traditionella krigsdansen haka som bland annat dansas av Nya Zeelands fruktade rugbylandslag framför deras motståndarna innan matcherna börjar.

Morrison och Owen uppmärksammades världen över för sina otroligt trovärdiga rollprestationer och fick bege sig till Hollywood. De båda spelade i de nya Stjärnornas krig-filmer som amerikanen George Lucas spelade in i början av 2000-talet och Morrison ser nu ut att få stora roller i de kommande serier Disney spelar in om galaxen långt, långt borta. 

En stor styrka i “Krigarens själ” är Stuart Dryburghs foto. Han låg också bakom de otroligt vackra och dramatiska vyerna i “Pianot”, men i “Krigarens själ” lämnar han Nya Zeelands öde stränder, otämjda djungler och ogenomträngliga skogar och sveper fram genom storstadsförfallet och bottenlösa sociala misären bland maorierna i Auckland. Dryburg har sedan inte riktigt fått den karriär han förtjänande, men har prisats för sitt arbete med amerikanen Terence Winters omhuldade tv-serie “Boardwalk Empire” (2010-2014).

Tamahori själv lämnade också Nya Zeeland för att söka lyckan i Amerika. Där har han sedan mest uppmärksammats för sin framgångsrika James Bond-film “Die Another Day” (2002), men inte kommit i närheten av det konstnärliga filmskapande han lyckades åstadkomma med “Krigarens själ”. Men precis som Campion och Jackson var Tamahoris insats för nyzeeländsk film avgörande för att det lilla landet under hela 2000-talet har berikat filmvärlden med så många skickliga skådespelare, regissörer och fotografer.

Nyzeeländarna själva har röstat fram “Krigarens själ” till landet bästa film någonsin och i kväll klockan 18 visas den i Kulturredaktörens val på Elektra. Som vanligt inleder jag visningen med en presentation av filmen. 

Vi ses i kväll! 

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.