I en av filmhistoriens absolut vackraste slutscener ser vi hur sergeant Galoup (den fysiske Denis Lavant) dansar ensam för sig själv i mörkret på en öde nattklubb i Djibouti. Han rör sig akrobatiskt och rytmiskt, ömsom långsamt, ömsom raskt och ryckigt, till italienska Coronas dunkande eurodance-hit “Rythm of the Night” (1993). Vi bevittnar en existentiell kamp, en dödsryckning, en människans sista andetag innan hon helt förlorat sin identitet och sitt vara i en postmodern värld där allt flyter och är i upplösning. 

Fransyskan Clarie Denis filmhistoriska mästerverk “Beau travail” (1999) är ett förföriskt överväldigande och djupt tragiskt farväl till 1900-talet och steg in i nästa årtusende, ett slutligt avsked till den gamla världen och en dödlig dans in i det nya. I en stillsam historia får vi följa en trupp franska främlingslegionärer i Djibouti som under den sammanbitne Galoups befäl genomgår en brutalt hård träning i den stekande afrikanska solen. Soldaterna tränar uthållighet i den outhärdliga hettan, övar på att genomföra angrepp och att säkra byggnader. Med det traditionella djiboutiska livet som fond för de sig graciöst till Benjamin Brittens musik, närmast som balettdansörer, medan Agnés Godards foto är så nära och intimt att vi närmast kan sträcka ut våra händer och röra vid deras svettiga kroppar. 

När han är ledig förvandlas den barske Galoup till en varm älskare som tycker om att gå ut och dansa med sin vackra unga djiboutiska flickvän. Han spelar också schack och biljard med sin överordnade kapten Bruno Forestier (Michel Subor), en man Galoup både beundrar och avundas för dennes stora förtroende hos mannarna. 

En dag ansluter Gilles Sentain (Grégoire Colin) till truppen, en vacker, modig, självsäker och charmant ung man som fascinerar Galoup, men som han också känner sig hotad av. Rädd för att förlora sin plats och få sin kraftfulla fasad raserad, bestämmer han sig för att krossa Sentain i en djävulsk fälla. Men Galoup misslyckas och tvingats lämna Främlingslegionen, hans livs enda verkliga kärlek och hela hans jag. Innan den berömda slutscenen ser vi honom ligga desillusionerad i en säng med fingret på en pistols avtryckare... 

“Beau travail” bygger på amerikanen Herman Melvilles klassiska roman “Billy Budd” (1888) och musiken är förstås från engelsmannen Brittens opera med samma namn från 1951, men att den utspelar sig i Östafrika och bland samtida franska främlingslegionärer följer det tema som kännetecknade Denis tidiga filmer, hon skildrar (det vita) livet i Frankrikes forna afrikanska kolonier. Hon visa oss hur vilsen den (post)moderna människan är utan sina band och gemenskaper, frigjord från all auktoritet, hierarki och kollektiv strävan. Samtidigt är “Beau travail” den klassiska filmkonstens sista suck, ett avslutande försök att genom kameralinsen fånga något autentiskt och sant innan digitaliseringen och dataanimationen för evigt förde filmen upp i en eskapistiskt syntetisk hyperverklighet. 

Denis är i dag en av världens mest inflytelserika filmskapare och sedan 20 år tillbaka filmprofessor vid det prestigefyllda elituniversitetet European Graduate School i schweiziska Saas-Fee, där hon undervisar tillsammans med bland andra den walesiske filmvisionären Peter Greenaway. 

Hon föddes i Paris 1946 och växte upp på ständigt resande fot genom Burkina Faso, Kamerun, Djibouti (då Franska Somaliland) och Senegal, något som tydligt färgat henne både politiskt och konstnärligt, men också personligt. Denis uppfattar sig själv mer som afrikan än fransman och har därför känt ett djupt främlingskap i hemlandet och Europa. Det som kännetecknar hennes skapande är hur hon sammanför de självupplevda erfarenheterna av livet i Afrika med kontinentens blodiga historia. 

Denis egen berättelse är särskilt tydlig i stjärnspäckade “White Material” (2009), som bland kritiker och filmvetare ofta omnämns som en av 2000-talets hittills bästa filmer. Den utspelar sig i vad vi får förmoda är Elfenbenskusten under de oroliga och antifranska åren i början av millenniet. Fransyskan Maria Vial (spelas av ingen mindre än Isabelle Huppert) äger och driver en förfallande kaffeplantage tillsammans med sin exman André (ännu en fransk superstjärna, Christopher Lambert) och dennes gamle sjuke far Henri (Michel Subor). Hon har också en lat och psykiskt labil vuxen son, Manuel (Nicolas Duvauchelle), och dennes yngre halvbror José (Daniel Tchangang) som André i hemlighet fått med husan Lucie (Adèlde Ado). 

Det pågående inbördeskriget rycker allt närmare deras ägor. Rebellerna, som främst består av drogade och föräldralösa barnsoldater, leds egentligen av den försvunne och mystiske “Boxaren” (spelas av Isaach De Bankolé, Elfenbenskusten store filmstjärna som vi också sett Hollywoodproduktioner som “Casino Royale” (2006), “Black Panther” (2018) och “Shaft” (2019)), en närmast messiansk nationalistisk figur som sårad håller sig undan striderna. 

Fransk militär intervenerar och evakuerar alla fransmän från området samtidigt som den lokala radiostationen sprider antifransk och främlingsfientlig propaganda och uppviglar till våld, alla vita omnämns rasistiskt som “white material”. Hatet mot kolonialismens ättlingar är vidspritt och fransmännen beskylls för att göda korruptionen och utsugningen av landet. 

Men Maria har trots den franska arméns vädjan bestämt sig för att stanna, hon vägrar att överge plantagen som ägts av i hennes exmakes familj i generationer, men som också sticker i lokalbefolkningens ögon eftersom den tillförskansats genom kolonialism. Trots att det bara är fem dagar kvar till skörden så flyr hennes arbetare livrädda för att betraktas som folkförrädare av rebellerna. Samtidigt börjar det bli svårt för familjen Vial att röra sig i området, banditer utnyttjar det maktvakuum som uppstår när armén och de lokala myndigheterna retirerar och upprättar vägspärrar för att tvinga till sig pengar och värdesaker av de vita. André har också stora skulder till den korrumperade borgmästaren Chérif (William Nadylam) som nu pressar på för att få ta över hans mark. 

Samtidigt börjar de unga rebellerna hotfullt smyga i krokarna, beväpnade med spjut, pilbågar, machetes, gamla rostiga hagelbössor och revolvrar, ett och annat automatvapen eller raketgevär blir de allt djärvare. Först försöker de döda Manuel medan han ligger och svalkar sig i en av plantagens reservoarer, sedan lyckas de kidnappa och föra bort honom. Rotlös och full av självförakt rakar Manuel sitt hår, beväpnar sig och ansluter sig till frihetskämparna som strider om en svunnen identitet deras förfäder förlorade för generationer sedan.  

Maria står snart helt ensam, exmaken, sonen och de närmaste arbetarna överger henne. De unga rebellerna, bara små flickor och pojkar, börjar mörda, våldta och plundra sig fram bland butiker, skolor, klinker, myndighetsbyggnader och plantager samtidigt som regeringstrupperna förbereder en kraftfull och hänsynslös operation för att ta tillbaka kontrollen över regionen. Den blodiga tragedin är nu oundviklig. 

Rödlätta Huppert fullständigt glöder i “White Material”. Fysiskt framstår hon som liten, tunn och skör. Närmast bländade och provocerande vit rör sig Maria stolt och bestämt bland enorma mörka kroppar. Hon är en orubblig och okuvlig kämpe omgiven av ostoppbara krafter. Huppert gör detta med ett stramt stillsamt skådespel, inte en vild gest. Ändå lever ett grymt vilddjur i henne. Mystiskt likgiltig inför det som händer omkring henne är Maria bestämd över vad hon vill, Huppert uttrycker det inte i repliker utan med sin blick. Samtidigt är männen runt Maria bräckliga, både den brutne exmaken och sonen Manuel som bakom sin sköna blonda fasad rymmer ett sjukligt och oförutsägbart mörker. 

 “White Material” handlar förstås om kampen mellan afrikansk nationalism och kvardröjande fransk kolonialism, men Denis visar oss hur sammansatt verkligheten är, konfliktens många lager, och ställer oss den politiskt mycket känsliga och vågade frågan: “Vem är egentligen afrikan?”. 

Men framför allt är “White Material” oerhört vacker. I sin jakt på det autentiska har hon förstås sin vana trogen spelat in filmen på plats i Kamerun. Denis placerar skådespelarna framför kameran som om hon skulle ta stillbilder på dem och låter sedan Yves Capes filma dem i långa långsamma tagningar. Det är karaktärernas ansikten och kroppar som är i fokus, hur de påverkas och formas av det landskap och klimat de rör sig i och de människor de omges av och möter. Människans hud är central för Denis, i hennes filmer koncentreras ständigt den ljusaste vita hyn mot den mörkaste svarta, på ett sensuellt och erotiskt vis blir den pulserande kroppen full av livets puls och ofrånkomliga död. 

Denis har förklarat att hennes filmers textur, hur hon sätter samman ljud, färger och bildkompositioner, egentligen är viktigare än deras handling och samhällsskildringar. Hon lägger förhållandevis lite tid på inspelningsplatsen och vistas i stället mycket i redigeringsrummets mörker, det är där framför skärmen Denis komponerar sitt berättande och sina bilder. På så vis kan vi också betrakta hennes filmer som jättelika rörliga bild- och ljudkonstverk, ständigt (inte minst i “White Material”) låter hon den engelske kompositören Stuart A. Staples (annars mest känd för sin mörkt grumliga baryton och som sångare för popgruppen Tindersticks) tonsätta hennes vision med sin stramt elegiska musik. Denis strävan är hela tiden att bryta på filmskapandets konventioner för att befria publiken från klichéerna och det förväntade.

Hon har uttryckt att hon inte tror på samhällsförändringar och att hon inte vill förmedla något falskt hopp till publiken med sina filmer. Denis visar oss helt enkelt bara tillvaron och människans erfarenheter och känslor av att tvingas leva i den, vår våldsamma ilska, ånger, ångest och djupa sorg. Det sköna i vårt lidande, poesin i blodet och tårarna. “White Material” blir därför inte ännu en huvudlös postkolonial och identitetspolitisk pamflett om rättvisa och upprättelse. Någon sådan finns inte i den här världen, enligt Denis, här råder bara var och ens kamp för sitt liv och sin värdighet. Som vår tids stora tragöd skildrar hon det mänskliga livets tragedi i all dess grymhet och prakt. 

I kväll klockan 18 visas “White Material” i Kulturredaktörens val på Elektra. Som vanligt presenterar jag filmen innan visningen. Det blir sista filmen innan sommaruppehållet, kom in och svalka er i biomörkret! 

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.