Fransmännen Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro var inte mer än tonåringar när de 1974 träffades på den stora årliga festivalen för tecknad film i franska Annecy. Jenuet studerade filmanimation och hade redan som 17-åring börjat spela in film på egen hand och Caro var den självlärde tecknaren och formgivaren med framtiden för sig. Tillsammans skapade de i slutet av 70- och början av 80-talet flera uppmärksammade animerade kortfilmer, en slags uppvisningar av dystra framtidsvisioner och föraningar om det egenartade filmuttryck de sedan skulle frammana.

De influerades av den jämnårige Luc Besson som med filmer som "Subway" (1985) etablerade en ny estetik för den franska filmkonsten. Besson lämnade den sammanhängande handlingen åt sidan och eftersträvade i stället att skapa läckra visuella upplevelser som skildrade förfrämligade ungdomar i socialisten François Mitterands stagnerade Frankrike. Bessons unga karaktärer som vände samhället ryggen befann sig i ständig konflikt med ordningsmakten och sökte alternativa livsstilar och nya grupptillhörigheter i stället för den traditionella franska kärnfamiljen.

Jeunet och Caro förde samman en rad olika influenser för att skapa sitt eget distinkta uttryck. Från 1920-talets tyska expressionism lånade de sättet att frammana fantastiska och mardrömslika upplevelser av verkligheten genom överdrivna sceniska miljöer med monumentalt arkitektoniskt skarpa vinklar, väldiga höjder och massiva ytor, vridna figurer, byggnader och landskap som förhåller sig oproportionerliga till varandra. Precis som de gamla tyska expressionisterna Paul Wegener, Robert Wiene och Fritz Lang ville de ringa in modernitetens existentiella problem med dess irrande sökandet efter en ständigt undflyende identitet.

Jeunet och Caro hämtade också inspiration från 30-talets franska poetiska realism. Poetiska realister som Jean Renoir och Julien Duvivier försökte återskapa en stiliserad verklighet i filmstudion i stället för att direkt filma den värld de ville berätta om. Dessa filmer var närmast bittert och nostalgiskt fatalistiska och handlande om människor i utkanten av samhället, fattiga och kriminella som socialt förutbestämda rusar mot avgrunden.

Den franska nya vågen var en tredje viktig influens för de Jeunet och Caro, en rörelse för konstnärlig film som växte fram i slutet av 50-talet. Filmvärldens konventioner förkastades till förmån för experiment i bildstormarnas anda. Helt nya sätt att redigera, klippa, filma och berätta utvecklades i samklang med att des skapare utforskade nya sociala och politiska frågor i tiden och på ett ironiskt och förlöjligande vis driva med existentiellt och andligt drivna mästare som Robert Bresson, Federico Fellini, Akira Kurosawa och Ingmar Bergman. Den nya vågens filmskapande var så att säga "demokratiskt", enkel bärbar inspelningsutrustning och naturliga ljud och ljus användes och filmerna fick en dokumentär känsla och var fragmentariska och oregelbundna i sitt berättande. Realism, subjektivist och kommenterande inlägg öppnade för publiken att fylla i och sätta samman filmerna med sina egna tankar och känslor.

Jeunet och Caros första långfilm blev den banbrytande melankoliska komedin "Delikatessen" (1991), som lämnade världen i chock. De för oss till en slags hungersnödsplågad framtid eller snarare ett alternativt förflutet där livsmedel har blivit det huvudsakliga betalmedlet. Den arbetslöse cirkusclownen Louison (Dominique Pinon) tar jobb som biträde hos slaktaren Clapet (Jean-Claude Dreyfus) och flyttar också in i dennes hyreshus. Han visar sig snart vara skicklig med kniven och hans först så barske arbetsgivare mjuknar något när han ser var sin nye anställde duger till. Louison är också begåvad med en pojkig charm och en utstrålning som gör honom populär bland grannarna, inte minst hos slaktarens dotter Julie (Marie-Laure Dougnac) och romantiken spirar. Samtidigt börjar han ana att något inte står rätt till i huset, många av de andra hyresgästerna verkar påtagligt oroliga och rädda för den auktoritäre Clapet och en militant grupp vegetarianer, "troglodyterna" ("grottmänniskorna"!), utgör ett hot mot slakteriet.

"Delikatessen" rosades världen över som en intelligent och häpnadsväckande debutfilm. Framför allt framhölls dess estetik och visuella uttryck, men många recensenter utanför Frankrike begrep inte dess högst franska tema. "Delikatessen" är i själva verket två femtiotalisters uppgörelse med de äldre generationerna fransmän. Den ska ses som svartkomisk parabel om Frankrike under tyska ockupationen, om alla medlöpare och om de som vågade organisera sig och kämpa i motståndsrörelsen mot nazisterna och deras kollaboratörer.

"Delikatessen" blev också en stor ekonomisk framgång och i Jeunets och Caros nästa film "De förlorade barnens stad" (1995) fick de möjlighet att utveckla sitt särskilda uttryck i ett mycket större format. Med drygt 300 miljoner kronor (i dagens penningvärde) till sitt förfogande trollade de fram en magisk fantasivärld där klassisk fransk Jules Verne-science fiction blandades med tysk expressionism i en film som på många vis påminner om det franska 30-tal som de poetiska realisterna skapade i sina studior. Jeunet och Caro berättar sin historia på ett lösryckt och öppet vis, vilket för tankarna till Nya vågens våghalsigheter.

På en övergiven och avlägsen oljerigg långt ute i till havs lever en sällsam familj. De har alla på genteknologisk väg skapats av en "far", en vetenskapsman, som valt att överge dem. Den övergivna familjens överhuvud är den högst intelligenta varelsen Krank (Daniel Emilfork) som är oförmögen att drömma och därför åldras i förtid, hans syskon är den lojala dvärgen Martha (Mireille Mossé), Irvin (röstspelas av Jean-Louis Trintignan), en hjärna som lever i att akvarium, samt sex barnsliga och korkade kloner (alla spelade av Pinon). Krank styr och ställer med familjen och får dem att hjälpa honom att röva bort barn i den närliggande hamnstaden, som passande nog kallas "De förlorade barnens stad". De köper barnen av en egendomlig kult som kallar sig "cykloperna", en samling män som av religiösa skäl överskrider sin mänsklighet genom att integrera sin syn och hörsel med mekaniska ögon och öron som Krank utvecklar. Det ger cykloperna ett nytt "skarpare" sätt att varsebli världen. Barnen förs till oljeriggen där de utförs för ruskiga experiment när Krank i jakt på sin egen mänsklighet försöker stjäla deras drömmar för att på så vis stoppa sitt eskalerande åldrande.

I staden försörjer sig den efterblivne varietéartisten One (en oförglömlig Ron Perlman) som en "starke Adolf", han visar prov på sin väldiga styrka för publiken. Tidigare försökte han sig på att bli harpunerare, men var för blödig och klarade inte av att jaga valarna när han väl hörde dem sjunga. Men en dag blir hans manager nedstucken av en rånare och kort därefter kidnappas hans "lillebror" Denree (Joseph Lucien), en föräldralös pojke som han förbarmat sig över. Rådvill och ensam i världen slår den efterblivne One följe med ett gäng kriminella gatubarn som arbetar för de siamesiska tvillingarna som kallar sig "Bläckfisken" (Geneviève Brunet and Odile Mallet). Han kommer särskilt nära den lilla flickan kallad Miette (Judith Vittet) som vill hjälpa honom att hitta hans lillebror. Hon blir hans "lillasyster", men de utvecklar också en sällsam och svårfångad kärleksrelation.

"De förlorade barnens stad" är en mörk och mångbottnad historia som är berättad med både ömhet och absurd humor. Vi känner igen både den tyska expressionismens och den poetiska realismens kärlek för det avvikande och groteska, men om filmen verkligen är teknologikritiskt är tvetydigt. De många idéuppslaget tycks inte utvecklas fullt ut och handlingen blir för oss förvirrande, men samtidigt uppslukas vi av en oförglömlig estetisk upplevelse som förgylls av amerikanen Angelo Badalamenti (känd för sina samarbeten med landsmannen och regissören David Lynch) av närmast utomvärldsliga musik, i synnerhet den vackra balladen "Who Will Take My Dreams Away" som sjungs av Marianne Faithfulls rörande spruckna stämma. "De förlorade barnens stad" lämnar aldrig den som en gång sett den.

Det finns hur som helst två centrala teman i filmen. Dels utforskar Jeunet och Caro det kapitalistiska samhällets dubbelhet, självintressets och frihetens dynamiska motsättning. Kapitalismen möjliggör fri vetenskap och religiositet och skapar rikedom, men tendera samtidigt att exploatera människor och allt sådant som vi tycker är heligt, som barndomens oskuldsfullhet och mänsklig ömhet och omsorg. Samtidigt upphäver den det originella, osjälviska, moraliska, självreflekterande och allt det som vi egentligen upplever definierar människan.

Just var som gör oss mänskliga är det andra stora och sammanhängande temat i filmen, den stora uppsättningen av unika, marginaliserade och egensinniga karaktärer visar oss människans mångfald och vi kan alla finna något att identifiera oss med. De har alla brister eller egenskaper som gör att de befinner sig utanför normen eller på gränsen till kategorin "människa", men de visar på att det som gör oss till människor inte nödvändigtvis är det vi tror. För trots att de inte är biologiska syskon blir One och Denree blodsbröder, en oskiljaktig familjeenhet. Miette vill så gärna bli en del av deras gemenskap att hon Kristuslikt är beredd att offra sig för att rädda och bli en del av den. På samma vis kämpar den godhjärtade hjärnan Irvin för att rädda sina korkade klonbröder från Kranks förtryck och vansinne och bilda en egen slags familj. På något vis framstår dessa otypiska familjer som människans möjliga framtider.

"De förlorade barnens stad" blev ingen kommersiell succé, men väl uppmärksammad för dess visuella stordåd. Jeunet och Caro erbjöds därefter att göra en fjärde film i science fiction-skräckserien "Alien" vars tidigare filmer har regisserats av storheter som Ridley Scott, James Cameron och David Fincher. Jeunet såg en jättemöjlighet att utveckla deras visuella vision ytterligare, medan Caro inte kunde gå med på att släppa något av den konstnärliga integriteten för att göra det amerikanska filmbolaget nöjt. I "Alien återuppstår" (1997) ser vi Jeunets och Caros favoriter Perlman och Pinon i rollerna vid sidan av det amerikanska superstjärnorna Sigourney Weaver och Winona Ryder. Caro skapade filmens kostymer och scenografier, men valde efter bara några veckor att lämna projektet och sitt samarbete med Jeunet.

Det blev inte heller en särskild bra film, men Jeunet skulle snart definitivt skriva in sig i filmhistorien med den kritikerrosade, prisade och publikälskade komedi "Amelie från Montmartre" (2001). Därefter spelade han in den lika romantiska "En långvarig förlovning" (2004) som också fick ett fantastiskt mottagande. I de filmerna ser man mycket av den gemensamma estetik han skapade med Carot, även om mörkret och det groteska har tonats ner i förmån för det skruvat fantastiska och ljuvliga. Därefter har Jeunets skapande aldrig nått samma höjder och han har också fått allt svårare att få sina egensinniga filmer finansierade, själv har han sagt att det är den strömlinjeformade utvecklingen för strömmingstjänsterna och den tilltagande kommersialiseringen som gjort filmkonsten allt mindre intressant med brist på originalitet.

Caro valde däremot en mycket svårare väg och har medverkat i smalare produktioner och har hela tiden gjort sig ovän med investerare och filmbolag. Hans filosofiska och mystiska science fiction-film "Dante 01" (2008) utspelar sig bland rättspsykiatriska patienter inspärrade på en avlägsen rymdstation. Filmen fick en stor budget, men knappt någon uppmärksamhet och har sedan helt fallit i glömska.

I kväll klockan 18 visar vi "De förlorade barnens stad" i Kulturredaktörens val på Elektra och som vanlig introducerar jag filmen med en presentation. Passa på att se en film av ett slag som inte spelas in längre, det blir en oförglömlig bioupplevelse!

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen.