Den amerikanske surrealistiske konstnären och filmskaparen David Lynch tänkte sig först att "Mulholland Drive"(2001) skulle bli en tv-serie. Han hade fått smak på sådana efter att några år tidigare spelat i den banbrytande "Twin Peaks" (1990–1991), en postmodern klassiker.

"Twin Peaks" utspelar sig i den fiktiva lilla skogsbruksstaden med samma namn i gränstrakterna mellan USA och Kanada i delstaten Washingtons nordvästra hörn. Dit skickas den nördigt korrekte FBI-agenten Dale Cooper (oförglömligt spelad av Kyle MacLachlan) för att hjälpa de hyggliga, men inkompetenta småstadspoliserna att utreda det otäcka mordet på den 17-åriga Laura Palmer (Sheryl Lee). Han dricker sitt kaffe "svart som en månlös natt" och äter körsbärspaj på stadens lilla café samtidigt som han lär känna lokalbefolkningen. Snart dras Cooper in en lömsk maktkamp mellan traktens starka sågverksfamiljer och de många lagren mysterier tätnar när Twin Peaks visar sig vara allt annat än en lummig gränsstad.

Lynch blandade stilar och genrer "hej vilt" i serien, den är på en och samma gång ett drama, en deckare, komedi, science fiction-historia, såpopera och parodi. "Twin Peak" rör sig på det där särskilt Lynchska viset mellan surrealism och realism, dröm och verklighet. Även om serien tydlig utspelar sig i samtiden lyckas Lynch ändå ge den en nostalgisk 50-talskänsla i miljöer, kläder och frisyrer, precis som i hans framgångsrika thrillerfilm "Blue Velvet" några år tidigare.

"Mulholland Drive" delar många av "Twin Peaks" egenskaper och egenheter, men Lynch kunde inte finna någon som ville finansiera den som tv-serie och gjorde den i stället till en förhållandevis billig, men ändå otroligt framgångsrik långfilm. Den förlänade honom en Oscarsnominering för bästa regi samt regipriset vid filmfestivalen i Cannes och har i efterhand röstats fram bland världens kritiker som 2000-talets hittills bästa film.

En vacker mörkhårig kvinna (Laura Harring) är den enda som en sen kväll överlever en bilkrasch på Mulholland Drive, en slingring väg uppför Hollywood Hills. Skadad och chockad lyckas hon ta sig ner mot Los Angeles och smyger in i ett lägenhetshus. Nästa morgon är småstadstjejen Betty Elms (Naomi Watts) på väg till samma hus med stora filmstjärnedrömmar i bagaget. När hon väl kommer in i sin nya lägenhet hittar hon den mörkhåriga kvinnan som efter olyckan lider av svår minnesförlust, men kallar sig "Rita" efter att ha sett stjärnan Rita Hayworths namn på en affisch i lägenheten. Betty vill hjälpa kvinnan att minnas vem hon är och i Ritas väska finner hon 125 000 dollar och en egendomlig blå nyckel. Rita sig visar sig inte bara vara i knipa, hon är en knipa i sig.

Deras försök att lösa mysteriet med Ritas försvunna identitet för dem snart ner in i en mörk undre värld där spåren leder till ett par egendomliga män som berättar mardrömmar för varandra på ett café, en filminspelning finansierad av maffian, en lejd mördares brutala framfart genom staden, den sällsamma teatern Club Silencio, men också en egendomlig tilltagande åtrå till varandra.

Lynch ambition med "Mulholland Drive" var att publiken skulle kunna sjunka allt djupare ner i dess historia, som svindlande stort och outtömligt mysterium av snåriga villovägar och otaliga alternativa verkligheter. Det var också därför han ville använda sig av tv-seriens format, det lämpar sig bättre för ett sådant poröst världsbygge och att lägga ut spår för tittarna att fundera vidare kring.

Med liten budget valde Lynch skådespelare därefter, han gick närmast helt på Watts och Harrings utseenden för att skapa den mörka sensuella energi han ville åt. Men i den då drygt 32-åriga brittiskan Watts såg han också en oerhörd begåvning, intelligens och styrka och "Mulholland Drive" blev hennes stora genombrott och hon skulle snart Oscarsnomineras för sin roll i Alejandro Gonzáles Iñárritus moderna klassiker "21 gram" (2003) och sedan i Peter Jacksons "King Kong" (2005), David Cronenbergs "Eastern Promises" (2007) och sedan återigen i samarbete med Iñárritus i hans flerfaldigt Oscarsbelönade "Birdman" 2014. Den några år äldre tidigare skönhetsdrottningen Laura Harring blev 1985 den första mexikanskan att krönas till Miss USA och var som skådespelare mest känd för en roll i den bedrövliga såpoperan "Sunset Beach" (som visades i över 700 avsnitt mellan 1997–1999!). Till skillnad från Watts har Harring inte fått någon lysande karriär, men genom Lynchs magiska regi briljerade hon och lyste lika klart på stjärnhimlen som självaste Hayworth.

Filmen är högst surrealistisk och ännu ett pågående olöst mysterium. Lynch gav den undertiteln "En kärlekshistoria i drömmarnas stad" och har vägrat att diskutera dess dunkla symboler och hävdar att den fullt ut går att förstå som en sammanhängande berättelse. Han välkomnar olika sätt att se och förstå filmen, men har också skrivit ner tio ledtrådar som hjälper oss att tyda den. I själva verket får vi i den inte följa någon detektivs arbete, utan blir själva mysteriets utredare, eller kanske rättare sagt berättare och regissörer, det är vi som i våra huvuden måste sätta samman dess scener för att göra den begriplig.

"Mulholland Drive" är en gyllene dröm som förvandlas till en mardröm och kretsar egentligen kring uteblivna framgångar och krossade filmstjärnedrömmar, en stormkokande häxblandning av hat, avund, förnedring och förödande misslyckanden. Lynch visar realistiskt baksidan av Hollywoods glamourösa fantasier, vilka makter som styr det vi själva faktiskt får se på bioduken. Titeln "Mulholland Drive" är Lynch sätt att knyta an till en tradition av Hollywoodfilmer som just skildrar vad som sker bakom drömfabrikernas kulisser, då tydligast Billy Wilders "Sunset Boulevard" (1950), vars titel på samma vis är namnet på en känd väg i Los Angeles. Wilders film berättar historien om en avdankat skådespelerskas mänskliga förruttnelse i en stad av mordiska illusioner.

Lynch bor själv vid Mulholland Drive och upplever att vägen på en närmast mytiskt vis leder upp mot högre sfärer, att hela Hollywoods filmhistoria ruvar i asfalten. Mörkret, lögnerna och manipulationen ruvar bakom strålkastarljuset, nostalgin och det konstnärliga skapandet framför kameran.

Lynch använder sig av olika bekanta troper, arketyper och motiv ur de gamla Holloywoodfilmernas repertoar, som "småstadstjejen som kommer till storstaden med stora drömmar", "filmregissören som motsträvig ensamvarg", "ljusskygga gangsters", "kvinnan i nöd", en "femme fatale" och förstås "dubbelgångaren".

Kärlekshistorien mellan Betty och Rita har av kritiker omtalats som det mest lyriska i filmhistorien och den sensuella stämningen dem emellan färgar hela historien och ger den en särskild intensitet av ett slag som vi endast återfinner mellan Bibi Andersson och Liv Ullman i Ingmar Bergmans "Persona" (1966). Lynch placerar dem ständigt mot en mörk, närmast sammetslen bakgrund som både framhäver dem och hotar sluka dem, som om hela världens skönhet är beroende av deras närvaro. Deras romans blir också ett samkönat brott mot den traditionella Hollywood-romantiken som Lynch i övrigt ständigt knyter an till.

Men det är knappast det lesbiska i sig som fascinerar, utan hur Bettys och Ritas åtrå på ett närmast översinnligt vis får dem att smälta samman. För att ytterligare förstärka dynamiken mellan Watts och Harring så baserades deras karaktärer på äldre filmstjärnor. Betty är modellerad efter den spralliga helylle amerikanska Doris Day och den klassiska skönheten Kim Novak, hon är en ung och energisk kvinna som är beredd att överge sin egen identitet och ta någon annans för att förverkliga sin dröm. Rita är en återuppstånden Rita Hayworth, så förföriskt förödande vacker att tiden stannar och jorden upphör snurra, på en och samma gång både änglalik och djävulsk och samtidigt egendomligt identitets- och karaktärslös.

Filmiskt sett är "Mulholland Drive" lika oförklarligt flytande och flyktig som drömmen. Vi beträder ett atmosfäriskt universum och stiger ner i det omedvetnas grumliga mörker av mardrömmar och erotiska fantasier där all kronologi och ordning varefter löses upp. Vi har svårt att till slut lita på vad vi ser, kan våra ögon verkligen greppa det filmen visar? Lynch använder inte olika kameravinklar för att komplettera varandra och föra samman scener, utan splittrat tvärtom vårt intryck med otaliga olika perspektiv och sätt att se filmen. Subtilt rör sig kamerorna på ett oregelbundet vis som gör att vi till slut tappar den mänskliga blicken för det som händer. Dessutom skiljer sig det uttrycket i filmen åt beroende på vilka karaktärer vi får se i bild, somliga åtföljs av en ständigt glänsande dekor medan andra framträder i kortare sekvenser och smutsigare ljus.

Ljudet och musiken är också förstås viktiga för den drömska upplevelsen och ger filmen en rent magisk effekt. Vi omsluts av gäckande kusligt läten eller dissonanta och rafflande ljud, men förlamas också av mystisk tystnad. Precis som i "Twin Peaks" och flera av Lynch tidigare filmer står den oefterhärmlige amerikanske kompositören Angelo Badalamenti för musiken i filmen. I ett spöklikt ljudlandskap som pendlar mellan fruktaningivande stråkar till nattsvart jazz är det hans toner som känslomässigt bär publiken genom filmens svindlande historia i en rytm som leder oss ut i ett ändlöst mörker. I övrigt fylls filmen nostalgiskt av gamla ultraromantiska schlagers och 50- och 60-talshits, vi hör Connie Stevens "Sixteen Reasons" (1959), Linda Scotts version av "I've Told Ev'ry Little Star" (1961) och Roy Orbisons "Crying" (1961).

Drömmen i sig, ett återkommande tema i Lynchs verk, är en viktig del av filmen, sängar, sovrum och sömn är något ständigt närvarande i "Mulholland Drive". Det blir till slut omöjligt för oss att avgöra vad som är verkligt och illusion, hur mycket av det som sker är egentligen bara drömsekvenser?

De postmoderna inslaget med osäkerheten inför vad som är sant och verkligt är uppenbara och radikala, till och med personliga identiteter flyter samma och blir svåra att hålla isär. Kanske är det så att Lynch egentligen bara visar oss vad filmkonsten egentligen är, att han demaskerar den för att vi ska förstå vad dess drömvärldar är gjorda av? Filmen som någonting som befinner sig mellan sanningen och illusionen, hur den får människor att skapa och återskapa sig själva i oändliga antal skiftande roller. Inte helt olikt livet självt trots allt?

Bakom Hollywood-glamouren tycks filmvärlden i "Mulholland Drive" alltmer bisarr. Den skumme Mr. Rouge (spelad av dvärgskådespelaren Michael J. Anderson) tycks styra det stora filmbolaget bakom kulisserna sittande i en enorm rullstol med ett oproportionerligt litet huvud i förhållande till den väldiga kroppen. Lynch lär oss återigen att ingenting är vad det först verkar vara.

"Mulholland Drive" blev en enorm publiksuccé för Lynch och spelade in hundratals miljoner kronor och många kritiker har hävdad att det är hans filmskapandes absoluta höjdpunkt och den har jämförts med Federico Fellinis klassiker "8 ½" (1963) som på samma vis kritiskt utforskar filmkonstens väsen för att befria den från dess egna konventioner och invanda mönster. Den har också beskrivits som en nystart för ett nytt årtusende och influerade ett mer visionärt, vågat och sensuellt sätt att göra film igen.

"Mulholland Drive" har i efterhand börjat ses som den andra delen i en trilogi om Hollywood bestående av den utskällda thrillern "The Lost Highway" (1997), som på samma vis vrider och vänder på film noir-genrens schabloner, och den högst experimentella "Inland Empire" (2006) som Lynch själv filmade med en enkel handhållen digitalkamera, en film som dekonstruerade filmskapandet, men lämnade kritikerna förvirrande och kluvna.

"Inland Empire" kan mycket väl bli den nu 75-årige Lynchs sista långfilm. Efter den spelade han in en ny hyllad säsong av "Twin Peaks" (2017) och sägs nu arbeta med en ny serie för strömningstjänsten Netflix med en budget på motsvarade 800 miljoner kronor.

I kväll visas "Mulholland Drive" först 19.30 i Kulturredaktörens val och som vanligt introducerar jag den med en presentation. Sjunk med ner i mardrömmen!

David Lynchs tio ledtrådar för att lösa mysteriet "Mulholland Drive"

1. Lägg speciellt märke till inledningen av filmen, minst två ledtrådar avslöjas i förtexterna.

2. Lägg märke till situationer där den röda lampskärmen förekommer.

3. Kan du höra titeln på den film som Adam Kesher prövar skådespelare för? Nämns den någon mer gång?

4. En hemsk olycka äger rum. Lägg märke till platsen för denna olycka.

5. Vem lämnar över en nyckel och varför?

6. Lägg märke till morgonrocken, askfatet och kaffekoppen.

7. Vad upplevs, inses och erhålles på Club Silencio?

8. Var det endast talang som hjälpte Camilla?

9. Lägg märke till passagerna som berör mannen bakom Winkies.

10. Var är tant Ruth?

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen