Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Kopparlunden

Kulturredaktörens val: El Cid – en svunnen mastodont

En svunnen mastodont.

Under det tidiga 1960-talet fick Anthony Mann möjligheten att regissera flera stjärnspäckade storfilmer med enorma budgetar, men har i dag hamnat i skymundan bakom giganter som Stanley Kubrick och David Lean.

Erik Jersenius gräver fram en jätte ur filmhistoriens lager och i kväll visas "El Cid" i Kulturredaktörens val på Elektra.

James Stewart 1948. Foto: Pressbild

Annons

Amerikanen Anthony Mann hankade sig fram som tämligen obemärkt skådespelare och regiassistent i Hollywood under 1920- och 30-talet innan han fick möjlighet att regissera tv-reklam och B-filmer. Först i 45-årsåldern kom det stora genombrottet när han fick regiuppdraget för västernklassikern "Winchester '73" (1950). Nu inledde Mann ett framgångsrikt och uppmärksammat samarbete med superstjärnan James Stewart, en av filmhistoriens absolut främsta skådespelare.

Stewart var då framför allt känd från George Cukors romantiska komedi "En skön historia" (vilken förlänade honom hans fösta Oscar för bästa manliga huvudroll) från 1940 samt för rollerna i Frank Capras klassiska dramakomedi "Mr. Smith i Washington" (1939) och julsagan "Livet är underbart" (1946). Trots att brigadgeneralen Stewart tjänstgjorde inom flyget under andra världskriget och blev en av de mest dekorerade amerikanska stridspiloterna någonsin förknippades han med bilden av den vanlige och snälle helylleamerikanen. Men genom att spela i den brittiske thrillermästaren Alfred Hitchcocks och i Manns filmer kom hela Stewart image att förändras, han framstod nu som en hårdbarkad tuffing med ett mörkt och komplicerat inre.

Annons

Annons

"Winchester '73" hör i dag till de tusen filmer som det amerikanska Kongressbiblioteket bedömt vara kulturhistoriskt ovärderliga och valt att bevara för framtida generationer. Det är en fantastisk historia som utspelar sig 1873 i Kansas och byggs upp kring det nya geväret Winchester 1873 som ödesmättat vandrar från hand till hand och sprider död vart än det kommer. Gevärets färd blir till en resa genom den vilda västerns myter som skruvar på och utmanar alla motiv och legender, från Wyatt Earp, revolvermän och banditer till kvinnor i nöd, nybyggare, pokerspelare, indianer och kavallerister.

Anthony Mann och Janet Leigh under inspelningen av västernfilmen "Den nakna sporren" (1953). Foto: Okänd

Mann och Stewart skulle göra flera framgångsrika västernfilmer ihop under 50-talet och snart blev det dags för den erfarne regissören att ta sig an de riktiga mastodontprojekten.

Inledningsvis gick det inte bra, han blev anlitat att regissera en nyversion av Wesley Ruggles trefaldigt Oscarsbelönade västernepos "Cimarron" (1931). Trots stjärnor som Glenn Ford bland huvudrollsinnehavarna blev Manns "Cimarron" (1960) en finansiell katastrof. Trots budgeten på över 400 miljoner svenska kronor (i dagens penningvärde) lyckades filmen inte ens täcka sin kostnad och själva inspelningen präglades av konflikter och olyckliga romanser och otrohetsaffärer. I dag betraktas alltjämt nyversionen som bättre än originalet, den progressive Mann utmanar västernfilmens klichéer och vågade angripa genrens och det amerikanska samhällets underliggande rasism i solidaritet med den växande medborgarrättsrörelsen.

Annons

Annons

Kirk Douglas 1963. Foto: Okänd

Stanley Kubrick och Tony Curtis samtalar under inspelningen av "Spartacus" (1960). Foto: Universal Pictures Company

Samma år fick han också uppdraget att regissera den mer välkända storfilmen "Spartacus" med Kirk Douglas i huvudrollen för en budget motsvarande en miljard kronor. Men Douglas kom inte överens med Mann och efter att bara ha spelat in ett dussintal scener såg stjärnan till att byta ut honom mot den 22 år yngre Stanley Kubrick som han redan framgångsrikt arbetat med i krigsdramat "Ärans väg" (1957), en film som i dag betraktas som den bästa i sitt slag.

Stanley Kubrick under inspelningen av "Ärans väg" (1957). Foto: United Artists Corporation

Ännu var inte karriären över för Mann. Den ryskfödde amerikanske producenten Samuel Bronston (brorson till Lev Trotskij!) hade under 20 års tid byggt upp ett eget filmimperium och inriktat sig just på episka dramer. Genom goda kontakter med Francoregimen hade han skapat möjligheter för att spela in storfilmer i den fascistiska diktaturen Spanien och Bronston ville förverkliga sin dröm om att få göra en film om den spanske riddarlegenden El Cid.

Annons

Annons

Den kastaliske adelsmannen Rodrigo Díaz de Vivar, kallad "El Cid", blev historisk och legendarisk som härförare när de kristna spanjorerna återerövrade landet från de muslimska morerna på 1000-talet. "El Cid" eller "al-Sayyid" på arabiska, betyder "Mästaren" eller "Herren", en hederstitel som muslimerna gav kristna krigare i respekt för deras mod och skicklighet på slagfältet.

Charlton Heston som El Cid och Sophia Loren som hans älskade Doña Ximena Diaz. Foto: NonStop Entertainment

El Cid kämpade vid både kristna och muslimska ledares sida under sitt liv och dessa band mellan kristendomen och islam i medeltidens Spanien gör Mann stora poänger av i sin film. Ingen mindre än superstjärnan Charlton Heston axlar rollen som El Cid och som hans stora kärlek och hustru Doña Ximena Diaz ser vi förstås den undersköna italienskan Sophia Loren.

Sophia Loren i rollen som Doña Ximena Diaz i Anthony Manns "El Cid" (1961). Foto: NonStop Entertainment

"El Cid" (1961) var ett enormt projekt, med en budget på över en halv miljard kronor hörde den då till de mest påkostade filmproduktionerna någonsin. Och pengar behövde man, filmen tog ett halvår att spela in och bara den superheta divan Loren, som samma år tilldelades en Oscar för sin huvudroll i Vittorio De Sicas drama "De två kvinnorna", begärde ett arvode på 15 miljoner kronor för att medverka under tio veckors inspelning samt att få sin personliga frisörs lön på 60 000 kronor i månaden betalad av produktionen.

Annons

Stridsscen ur Anthony Manns "El Cid" (1961). Foto: NonStop Entertainment

Scen ur Anthony Manns "El Cid" (1961). Foto: NonStop Entertainment

Annons

Filmen spelades delvis in i den 400 000 kvadratmeter stora jättestudion Cinecittà i Rom, men i huvudsak på plats i Spanien. Skildringen av slaget vid Valencia 1097 filmades just i Peniscola där det faktiskt stod. Det tog tre månader att bygga upp nya stadsmurar för att skymma Valencias moderna byggnader och dessutom tillverkades 15 autentiska katapulter och belägringstorn samt 35 stridsbåtar för att göra filma så verklighetstrogen som möjligt. Franco lånade ut 1 700 soldater från sin armé samt 500 ridande poliser för att spela kristna och muslimska krigare i masscenerna. Skådespelarna genom gick en månads träning med vapen för att kunna strida så som man tänkte sig att de gjorde på 1000-talet.

Scen ur Anthony Manns "El Cid" (1961). Foto: NonStop Entertainment

Scen ur Anthony Manns "El Cid" (1961). Foto: NonStop Entertainment

För att göra filmens 2 000 kostymer anlitades designerduon Veniero Colasanti och John Moore som lät 400 spanska sömmerskor sy upp kläder av exklusiva tyger vävda i Venedig för ett samlat värde av 40 miljoner kronor (det vill säga knappt en tiondel av filmens totala budget!). Spanska verkstäder anlitades för att tillverka riktiga vapen och rustningar, 3 000 hjälmar, 7 000 svärd och spjut, 40 000 pilar, 6 000 sköldar, över tusen harnesk, hundratals brynjor, 800 dolkar och 500 sadlar enbart för filmen. Totalt arbetade tusentals spanjorer med att skapa filmen som blev en stor industri i sig själv.

Annons

Scen ur Anthony Manns "El Cid" (1961). Foto: NonStop Entertainment

Den tre timmar långa "El Cid" blev en enorm succé. Filmen spelade in över två miljarder kronor i dagens penningvärde och nominerades till tre Oscarstatyetter. Scenerna från det medeltida hovlivet och slagfälten är bländande magnifika i sin pompa och ståt genom den prisade australiensaren Robert Krasker (Oscarsbelönad för fotot i Carol Reeds "Den tredje mannen" (1948)) kameralins. Storslagenheten i hans rika och uttrycksfulla färgfoto är enbart det i sig ett skäl att se filmen.

Annons

El Cid (Charlton Heston) i strid med greve Gomaz (Andrew Cruickshank) i Anthony Manns film "El Cid" (1961). Foto: NonStop Entertainment

Tornerspel i Anthony Manns film "El Cid" (1961). Foto: NonStop Entertainment

Manns film är elegant episk, men nog såg samtidens kritiker igenom hans politiska projekt att överbrygga den västerländska och muslimska civilisationen och att Hestons El Cids sociala patos påminner mer om en samtida medborgarrättskämpes än en medeltida riddare som tar hedningarnas parti. Samtidigt är Heston och Loren fantastiska i sitt samspel, både utmanade och dramatiska. De själva var med och författade manuset för få sina dialoger så böljande romantiska.

El Cid (Charlton Heston) får sin älskade Doña Ximena Diaz (Sophia Loren) i Anthony Manns epos "El Cid" (1961). Foto: NonStop Entertainment

I dag har "El Cid" fallit i glömska jämte andra episka filmer som "Spartacus" eller William Wylers "Ben-Hur" (1959), för vilken i övrigt Heston tilldelades en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Annons

Läcker pompa och står när det medeltida hovlivet skildras i Anthony Manns filma "El Cid" (1961). Foto: NonStop Entertainment

Den amerikanske stjärnregissören Martin Scorsese har krönt "El Cid" till mastodontfilmernas mastodont, andra har i efterhand påpekat att filmen ibland blir mer fånigt högstämd och skrattretande än vacker i sitt överdåd. Samtidigt har filmen av och till en hisnade och närmast översinnlig prakt i foto och scenografi. Dess romantiska heroism tycks främmande för oss i en hjältelös tid, men i sin komplexa intrig är med många karaktärer och känslomotiv för dess handling tankarna till William Shakespeares dramer.

Annons

Efter framgången med "El Cid" ville Bronston att Mann också skulle regissera "Romarrikets fall" (1964), en slags filmatisering av den brittiske historikern Edward Gibbons klassiska verk "Romerska rikets nedgång och fall" (1778). För den svindlande summan av 1,2 miljarder kronor och Sophia Loren, Stephen Boyd, Alec Guiness, James Mason, Christopher Plummer, Mel Ferrer och Omar Sharif i huvudrollerna, skulle filmen inte kunna bli något annat än en succé. Det blev den inte, både kritikerna och biopubliken ratade "Romarrikets fall" och Bronston blev fullständigt ruinerad. I dag är filmen kraftigt omvärderad och betraktas som ett av de finaste verken från mastodontfilmseran i början av 60-talet.

Sophia Loren och Anthony Mann tillsammans i Madrin 1963. Foto: AP

Annons

Mann själv skulle gå vidare och regissera ytterligare ett par framgångsrika filmer under 60-talet innan han gick bort i en hjärtattack 61 år gammal 1967.

I Kulturredaktörens val väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien och så visas de på Västerås kvalitetsbiograf Elektra.

Bild: Kenneth Hudd

I kväll klockan 19.30 visas "El Cid" i Kulturredaktörens val på Elektra. Som vanligt presenterar jag filmen innan den börjar. Vi ses där!

Fakta

Kulturredaktörens val

I ett folkbildningssamarbete mellan VLT:s kulturredaktion och Västerås kvalitetsbiograf Elektra väljer VLT:s kulturredaktör Erik Jersenius sina favoriter ur filmhistorien. Visningarna inleds med att Erik Jersenius ger en introduktion av filmen

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy