Under inspelningen av sitt 26:e studioalbum "Oh Mercy" (1989) tog rockpoeten och den blivande Nobelpristagaren Bob Dylan en välbehövlig paus från studion och gick på bio. Han såg den förunderlige Mickey Rourke spela i nyzeeländaren Michael Seresins första och enda film "Homeboy" (1988) och blev helt tagen. Dylan skriver om Rourke i sina memoarer från 2004:

"Han kunde krossa ens hjärta bara med blicken. Filmen var en höjdare i varje scen han var med i. Ingen kunde mäta sig med honom. Han fanns helt enkelt där, behövde inte annonsera sin närvaro".

Med sitt säreget fängslande uttryck kom Rourke i 30-årsåldern att bli en av 1980-talets mest omhuldade skådespelare. Genom filmer som Francis Ford Coppolas experimentella ungdomsfilm "Rumble Fish" (1983) och Adrian Lynes kontroversiella erotiska drama "9 ½ vecka" (1986) hade både fått kultstatus och krönts till sexikon.

Rourke var dessutom boxare och hade börjat tävla redan som tolvårig i flugvikt och därefter under tonåren i weltervikt. Han var ett löfte, men efter att som ungdrabbats av flera svåra hjärnskakningar lade Rourke handskarna på hyllan för ett tag och satsade framgångsrikt på en skådespelarkarriär i stället.

Att han just hade boxats gjorde honom högst lämplig för Seresins vackra och sorgligt bortglömda debutfilm "Homeboy". Den visades bara ett kort tag på biograferna innan den släpptes på videokassett för att sedan försvinna i filmhistoriens dimma.

Boxaren Johnny Walker (Rourke) kliver av bussen i Asbury Parks regnrusk och mörker. Han är flera dagar försenad och ska redan samma kväll gå sin första match i nöjesstaden. Johnny är uppseendeväckande med sin cowboyutstyrsel och breda sydstatsdialekt. Han är inte en särskilt ung längre och är bara ett par hårda slag mot huvudet bort från döden, men det vet han inte om. Hjärnskadan gör sig påmind när Johnny av och till får suddig syn och tappar hörseln, för omgivningen framstår han mest som allmänt apart och långsam i tanken och talet.

I New Jersey tas Johnny om hand av den korrumperade promotorn Wesley Pendergass (spelas av den alltid like otrolige Christopher Walken), också en lycksökare med fattiga rötter i Södern, som säger sig tro på boxaren och bli hans vän. Wesley ägnar sig åt skumma affärer och har lokala gangsters ständigt flåsande i nacken, han glider runt i dyra svidar och italienska dojor och drömmer om att göra de riktigt stora pengarna som kan ta honom från en annars säker död bland Asbury Parks roulettbord och karuseller.

Johnny träffar också Ruby (spelas av Rourkes dåvarande hustru Debra Feuer), en ung kvinna försöker försörjer sig på att driva vidare hennes döde fars ponnyuthyrning i kuststadens kända karnevaldistrikt vid havet. Precis som han själv är hon oviss om framtiden och de finner tröst och hopp i varandra.

Det visar sig snart att Wesley har andra och lömskare planer än boxning för Johnny som slits mellan lojaliteten mot sin vän och kärleken till Ruby.

"Homeboy" är en finstämd skildring av det amerikanska klassamhället, om svek, den förödande förlusten av identitet och om krossade drömmar. Johnny, både självdestruktiv och ständigt duperad av sin omgivning, går mot en tragedi i ringen och kontrasten mellan självinsikt och tvivel sprakar i en av filmens starkaste scener när han frågar sin nye tränare: "Visst, kunde jag ha blivit en bra boxare?". Han möts bara av tystnad och en glidande blick. Johnny hade inte ens en chans från första början.

En viktig ingrediens i filmen är mästergitarristen Eric Claptons känsloladdade och stillsamma blues. Soundtracket blev också mer framgångsrikt än filmen. Skivan med filmmusiken sålde guld i USA och blev i synnerhet populär i Kanada, Italien, Spanien, Storbritannien och Japan. Den återutgavs 2009 eftersom det var så stor efterfrågan på den från hela världen.

Efter "Homeboy" har Seresin uteslutande arbetat som fotograf år filmskapare som Alfonso Cuarón, Matt Reeves och Andy Serkins och hans egen film präglas just av visuell skönhet, men bakom kameran var då Gale Tattersal som sedan bland annat skulle filma Alan Parkers klassiska musikfilm "The Comittments" (1991).

Efter flera floppade filmer i slutet av 80-talet återvände Rourke till boxningsringen under 90-talet, men ådrog sig så svåra skador i matcherna att han var tvungen att plastikoperera sig till närmast oigenkännlighet. Han spelade också en del biroller, men kom tillbaka i rampljuset genom sina större roller i Robert Rodriguez och Frank Millers uppmärksammade film "Sin City" (2005) och framför allt i Darren Aronofskys hyllade "The Wrestler" (2008) för vilken Rourke Oscarsnominerade i huvudrollen som den åldrande uppvisningsbrottaren Randy Robinson.

Klockan 18 i kväll visas "Homeboy" i Kulturredaktörens val på Elektra. Missa inte en bortglömd pärla!