Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Matilda Molander

ledare liberal

Matilda Molander
Vindkraften i Västmanland måste lukta pengar

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende liberal.

Pengarna från elproduktionen ska hamna där snurrorna står.

Bild: Markus Boberg

Annons

Inget är så mörkt som en novembernatt i Bergslagen. Utan ficklampa kommer man inte utanför gårdsplanen efter kl. 17. Bara de små ljusprickarna från grannbyarna vittnar om att vi, trots allt, inte är alldeles ensamma i världen.

Eller, det skulle kunna vara så.

För trots att vi bor “långt från all ära och redlighet” som min mormor skulle ha sagt, är det aldrig helt mörkt. Från andra sidan dalen lyser ljuset från bruket upp himlen. Ångan som stiger mot himlen dag och natt färgas orange av lampornas sken. På dagen ligger ett grått ångmoln över bruksorten. Ligger vinden på luktar det när vi åker in till ICA för att handla och slänga återvinningen.

Som utälsken stadsbo, en sån där som flyttat till landet för kärleken, suckade jag till en början över bruket. Ska man nu bo på en gård på landet så vill man väl inte ha utsikt över en ful industri? Och hur står de som bor närmare ut med lukten?

Annons

Annons

“Det luktar inte illa Matilda, det luktar pengar”, sa min pojkvän då, och fortsatte “så länge det går bra för bruket går det bra för bygden. Det vet alla.

Orden är inte bara sanna för vår lilla bruksort, utan för hela Bergslagen. Orter och bygder har blomstrat och vissnat med sina industrier och bruk. Och så länge bruken gett arbete och inkomst åt befolkningen har man stått, och står, ut med mycket. Lukt, rök, ljus, ljud, “förstörda” utsikter och föroreningar. Kort sagt: det mesta.

Nu är ny produktion på väg att etableras i de gamla bruksbygderna, elproduktion från vindkraftverk. Men den mottas inte direkt med öppna armar. Vindkraftsplaner i Norberg och Sala har tidigare orsakat stora protester, och nu har turen kommit till Köping. “Jag bor hellre granne med ett kärnkraftverk”, säger Kolsvabon Christian Norrman som tagit upp kampen mot vindkraftsetableringarna till Bärgslagsbladet. “Ingen som bor i Köpings kommun tjänar på att det byggs vindkraftparker på orörd mark”, menar utvandrade Köpingsbon Jan Kallberg.

Personligen tycker jag att verken är vackra där de susar högt över skogen, att de blinkar tryggt på natten. Men jag har förståelse för dem som tycker att de förstör både utsikten över bergen och lugnet i skogen. Vindkraften innebär ett ingrepp i naturen. Det dras vägar och gjuts fundament där det tidigare var vildmark. För den som vill njuta av det orörda är det förödande.

Samtidigt behöver vi elen för att klara klimatmålen. Enligt beräkningar från Energimyndigheten måste vindkraften femfaldigas om Sverige ska bli fossilfritt till 2045. Det innebär att vi kommer att behöva bygga många vindkraftverk de kommande åren, och någonstans ska de ju stå.

Annons

Men varför just här? Ja, det kan man fråga sig.

Annons

I dagsläget får invånarna ingen ekonomisk kompensation när vind- och vattenkraft etableras i kommunen. Den rena elen forsar ut ur kommunen, men åt andra hållet rinner inga pengar. Skatteintäkterna hamnar i statens kassa.

Varför ska västmanlänningarna säga ja till vindkraft som innebär ingrepp i naturen, om de inte får någonting för det?

Visserligen kan man hävda att västmanlänningar, precis som alla andra, har ett moraliskt ansvar att dra sitt strå till stacken för att stoppa klimatförändringarna. Men för de flesta behövs nog påfyllning av andra konton än “karma-kontot” för att acceptera stora ingrepp i närmiljön.

Systemet behöver förändras. De kommuner som har vindkraftverk, eller för den delen vatten- eller kärnkraftverk i sin kommun, måste få del av de intäkter de genererar. De som bär bördan för den kraftproduktion som gynnar hela landet måste kompenseras. Eftersom vindkraftverk i princip bara kan byggas där det är långt till grannar, skulle det gynna landsbygds- och glesbygdskommuner.

Ett liknande system finns redan i Norge, där kommuner med kraftproduktion, främst från vatten, får ungefär 4 öre per kilowattimme som produceras, totalt drygt 5 miljarder norska kronor per år, enligt Föreningen Sveriges vind- och vattenkraftskommuner. Det har skapat rika så kallade “kraftkommuner” som får många miljoner om året i ersättning för elen som produceras. I en liten landsbygdskommuns budget är det mycket pengar.

Motståndare till systemet påpekar ofta det orättvisa i att den kommun som råkar ha en älv plötsligt kan bli jätterik, medan grannkommuner som inte är lika lyckligt lottade får kämpa med ekonomin. Till skillnad från vattenkraft kan vindkraft dock byggas i de flesta kommuner, vilket innebär att skillnaderna i intäkter snarare kommer att handla om val och prioriteringar än slumpen: Är det värt att bygga vindkraft i kommunen för att få mer pengar till äldreboenden och skolor, eller vill vi kommunmedborgare hellre ha mer orörd natur?

Annons

Annons

I Sverige har det länge varit kalla handen när liknande förslag kommit upp, intäkterna ska till staten och därmed basta. Men nu verkar något vara på väg att hända.

För knappt en månad sedan berättade energiminister Anders Ygeman (S) i en SVT-intervju att han “vill öppna upp för att en del av de pengar som genereras i vindkraftsprojekt kan stanna i kommunen och underlätta i lokalsamhället”.

En sådan reform är nödvändig om storskalig vindkraftsproduktion ska mottas med välvilja av lokalbefolkningen och bli verklighet. Kraftproduktionen måste inse det bruket på andra sidan dalen för länge sedan förstått: Ingrepp i närmiljön kommer att accepteras – och försvaras, men bara så länge en skälig del av intäkterna kommer bygden till del. Vindkraften i Västmanland måste lukta pengar.

Anmäl text- och faktafel

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy