Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Västerås

Tsegay Mehari: "Jag ville dö som en poet"

Tsegay Mehari var en stigande litterär stjärna i Eritrea, när han låstes in i fängelse utan rättegång. Men han hade en hemlighet, som hjälpte honom att överleva. I dag bor han i Västerås.

Tsegay Mehari resonerar i sin senaste bok om frihet, och att både vara fri och inte fri.

Bild: Maja Tengnér

Annons

Tsegay Mehari känner hur livet stannar. Han har låsts in i en cell med bara ett 30 centimeter brett fönster. En blodig filt i hörnet. Dunkande tandvärk. Mörkret går in på honom. På nätterna hör han människor som blir torterade. De skriker och gråter. Ska jag dö här?

Tsegay Mehari var bara 23 år gammal, en ofta publicerad poet och en stigande stjärna på Eritreas litterära himmel, när regeringens utsända fick upp ögonen för en honom. Han var en del av en grupp unga människor som arbetade för en renässans för Eritreansk litteratur. De startade litteraturklubb, läste dikter och pratade öppet.

– Vi var den unga generationen. Vi hade noll intresse av politik. Vi ville bara utveckla litteraturen.

Annons

Uppfylld av en brinnande energi skrev Tsegay Mehari en artikel om att de unga måste samlas för litteraturens skull.

Annons

Kort därefter stannade en svart Land Rover utanför Tsegays bostad. Han kördes direkt till fängelset, och låstes in i cellen, utan att få veta vad han anklagades för. Samma sak hände med 25 av hans författarvänner.

I fyra dagar kastades Tsegay Mehari mellan ovisshet och ånger. Han började prata med sig själv. Hörde sina egna tankar och röster han inte kände igen i huvudet. Det kändes som att han skulle bli galen. Vid sidan av hans cell stod långa rader av containrar som fungerade som fängelseceller.

– Det var en begravningsplats, för levande.

Uppbyggd kopia av Dawit Isaaks förmodade fängelse/cell i Eritrea. Tsegay Mehari satt i en liknande cell, 1.80 x 1.80 meter stor. Foto: Per A.J. Andersson / Creative Commons

En dag kom en undersköterska för att ge honom spruta mot tandvärken. Tsegay Mehari låg tyst i hörnet. Då hörde han hur mannen ropade hans smeknamn, namnet bara hans vänner och de som läste hans dikter kände till.

– Han sade till mig: "Ställ dig upp. Du är på din plats. Du är poet. Du kommer att komma ut en dag. Tänk på vad du ska ta med dig när du kommer ut."

Mötet med mannen var vändpunkten för Tsegay Mehari. Han hade ingenting att skriva på, men började tänka ut och memorera dikter i huvudet. Den kvällen hörde han någon spela på en flöjt. Han grät, och kände sig samtidigt lättad.

– Dagen efter fick jag en penna. Från den dagen accepterade jag läget.

Tsegay Mehari skrev dikter på toapappersbitar och längs kanterna på tidningar. Men han saknade en beståndsdel, sina älskade böcker. Vid ett sjukhusbesök för magproblem lyckades han få med sig böcker tillbaka till sin cell.

– Jag läste hundrafemtio böcker i fängelset, och skrev hundrafemtio dikter. Jag hade Sofies värld av Jostein Gaarder som huvudkudde. Jag älskar den boken.

Annons

Annons

Efter sex månader började förhören, och tortyren. Tsegay Mehari hämtades på natten. Förhörsledarna slog och sparkade honom. De skruvade åt handklovarna och hängde upp honom fem meter upp i taket. Blodcirkulationen stoppades och händerna svullnade upp. Männen frågade om dikter och artiklar ("Vad betyder det? Har du skrivit det? Varför skrev du så?") Det blev tydligt för Tsegay Mehari att någon han kände väl hade berättat om honom. De hade fått tag på den enda politiska dikten har hade skrivit, som var förstörd, men som han hade läst upp för förtrogna.

– Jag var inte rädd för att dö. Jag var arg. Jag hade ju inte ens publicerat en bok. Jag bestämde mig för att om jag ska dö så måste jag dö som en poet.

Tortyren fortsatte, men Tsegay Mehari lät sig inte knäckas. Hans mission var poesin, att ta med sig något ut. Och att rädda liv.

– De första dagarna i fängelset är de farligaste. Det finns de som tar sitt liv då. Och jag vet hur det känns. Varje gång en ny fånge kommer behöver han inte mat, han behöver en bok. När jag gick till toaletten kunde jag kasta in en dikt, ett brev, eller en artikel. Jag kastade in böcker. Jag var inte rädd fast jag tog en risk. Om de hade kommit på mig hade jag säkert suttit kvar där i dag.

Uppbyggd kopia av Dawit Isaaks förmodade fängelse/cell i Eritrea. Tsegay Mehari satt i en liknande cell. Det var 5 likadana celler i ett "block". Foto: Per A.J. Andersson / Creative Commons

Ur "Min mors krukor - en diktsamling", Tsegay Mehari (tolkat till Svenska av Ingvar Loco Nordin):

Vålnadens rädsla

Min fängelsecell... min konungasal

två meter gånger två;

Annons

i natt min räddning

Med benen i kors på mattan

undfår jag idéer

Ur den totala tystnaden,

med ett sting av obehag,

stiger oklara ljud

som beledsagar erinringar

ur fjärran,

Annons

Sedan, efter en stund,

kväker en groda ljudligt,

och när dess eko blandas

med en syrsas filande,

krusas nattens stillhet

"Skänk mig sömn och drömmar

så jag kan resa mig ur detta mörker

i den gränslösa anden"

Talande med mig själv

på sömnens tröskel

hör jag hundars skall

Något är i görningen

Ylandets klagosånger

rör mig

som om jeremiaderna är mina

Min cell, min riddarsal

Jämmern tilltar

Mörkret tätnar

Stanken av död fyller natten.

Min cell, min grav

Vem kommer?

Vålnaden som förtär de levande

Beständigt svävande kring oss

… men när han efter cellens

Hårda grepp

Slås han av ångest

Retirerar i hast ur min åsyn

Åh, Gud!

Så även en vålnad

Fruktar döden.

De sista två åren i fängelset upphörde förhören och tortyren. Tsegay Mehari kunde koncentrera sig på att skriva, läsa och hjälpa andra fångar. Utan att han visste om det hade en förändring skett. Ministern som var ansvarig för att fängsla de 26 författarna, journalisterna och poeterna hade kommit i onåd och flytt utomlands. Förhören togs om, utan tortyr, på dagtid med kaffe och te.

Tsegay och 19 av hans författarvänner släpptes. De andra satt kvar i ytterligare två år. Men allt var inte detsamma utanför murarna. Under tiden i fängelset hade Tsegay Meharis pappa avlidit. Sorgen, och skulden, bär han med sig.

Annons

– Jag tillägnar min pappa ett kapitel i min nya bok. Han var präst, en fantastisk man, så tålmodig och kärleksfull. Han var väldigt stressad över att jag satt i fängelse. Om han bara hade fått se mig en sekund i frihet hade jag kunnat känna mig verkligt fri. Jag vann mot fängelset, men de vann ändå över mig.

Tsegay Mehari, författare från Eritrea.

Bild: Maja Tengnér

Annons

Tsegay Mehari fick ingen ro i kroppen i Eritrea. Han valde att fly den kända rutten över Sahara och Medelhavet. På midsommarafton 2014 kom han till Sverige. Han sökte, och fick, asyl. Han satte snabbt upp fyra mål för livet i det nya landet.

– Jag skulle lära mig svenska, skaffa mig en utbildning, ta körkort och publicera min första diktsamling.

Med alla fyra målen i hamn har Tsegay Mehari bosatt sig i Västerås, med fru och två barn. Han är utbildad undersköterska inom psykiatri och arbetar på ett boende där erfarenheterna från fängelset hjälper honom i möte med människor som har olika svårigheter. Han har gett ut två böcker. Hans första bok publicerades av ett portugisiskt förlag och den andra på eget förlag.

Tsegay Mehari har skrivit två böcker, varar en är översatt till svenska.

Bild: Maja Tengnér

Tsegay Mehari vann Kommunals Kulturpris 2019. Hans nya bok "Mina frihets sidor", där hela hans livsberättelse finns, har nyligen getts ut på tigrinja. Han föreläser och samtalar mycket om boken, bland annat i samarbete med reportrar utan gränser.

Annons

– Min dröm är att få in boken i fängelset där jag satt inlåst. På något sätt ska jag klara det. Jag har ett ansvar att dela min historia med dem. För även om jag satt i fängelse var jag aldrig fängslad inuti.

Tsegay Mehari, författare från Eritrea, numera boende i Västerås.

Bild: Maja Tengnér

Fakta

Tsegay Mehari

Ålder: 35 år

Familj: Fru, 2 barn

Bor: Sjöhagen i Västerås

Yrke: Poet, undersköterska

Utgivning: Pots of my mother (tigrinja, engelska och portugisiska) 2017

Min mors krukor - en diktsamling (svenska) 2020

Min frihets sidor (tigrinja) 2021

Tsegay Mehari har bytt förtryckets Eritrea mot Västerås. Här känner han sig fri att uttrycka sig.

Bild: Maja Tengnér

Annons

Fakta

Förtrycket i Eritrea

Eritrea är en auktoritär enpartistat där inga val hållits sedan landets självständighet 1993. All makt ligger i händerna på president Isaias Afwerki och hans parti PFDJ. Situationen för medborgarnas mänskliga rättigheter är bland de värsta i världen. Politisk opposition och fria medier tolereras inte. Eritrea rankas sist bland alla länder i Reportrar utan gränsers index över pressfriheten i världen.

Enligt Reportrar utan gränser har minst 11 journalister suttit i regimens fängelser i över 20 år utan rättegång eller möjlighet att träffa sina familjer. Den svenske journalisten och författaren Dawit Isaak är en av dem.

Källa: Utrikespolitiska institutet, Reportrar utan gränser

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy