"There is only one race, the human race" (det finns bara en ras, mänskligheten), lär den amerikanska människorättsaktivisten Rosa Parks ha sagt, och sällat sig till 1960-talets berömda människorättsaktivister som Martin Luther King, med flera. De drömde som bekant om att människor inte skulle dömas efter sin hudfärg men snarare efter sina egenskaper och sin karaktär.

Men det är andra tider nu. Rasismen försvann som bekant inte, trots medborgarrättsrörelsens viktiga segrar under andra halvan av 1900-talet. Och författaren Tiffany Jewells "This book is Anti Racist" sällar sig till 2020-talets antirasism och inte 1960-talets. Snarare än att bortse från hudfärg vill anhängare av vår tids antirasism - critical race theory och instersektionalitet - sätta strålkastarljuset på hur hudfärg och andra yttre egenskaper bidrar till både makt och maktlöshet. Önskan är att maktstrukturerna ska brytas ned genom kritisk granskning och aktivt motstånd.

Antirasistisk handbok (This book is Antiracist) är bearbetad till svenska av Patrick Konde, sakkunnig på barnrätts- och antimobbningsorganisationen Friends. Det är en lättläst pocket med färgglada att-göra-listor och sidor där man själv kan skriva in text. Ungdomar är den tydliga målgruppen. Friends har täta band med skolsverige och utbildar bland annat skolpersonal. Därför kan boken få stort genomslag.

Författaren Tiffany Jewell tecknar i boken USA:s rasistiska historia från 1600-talets slavhandel till dagens Black Lives Matter-protester. Patrick Konde har valt att göra korta, svenska instick i sin bearbetning av boken till svenska. Han väver bland annat in bostadssegregation i svenska förorter och svensk rasbiologi på 1930-talet.

Men jämförelserna mellan Sverige och USA haltar, och Patrick Kondes grepp gör det bitvis oklart vilket land man läser om. Förhållandena i USA, som har en färsk historia med slaveri, rassegregeringslagar och polisbrutalitet kan inte direkt översättas till svenska dito. Det är till exempel svårt att leda i bevis att bostadssegregationen i svenska förorter skulle bero på rasism, som Patrick Konde försiktigt föreslår, i ett instick.

Tiffany Jewells uppmaning att störa poliser som visiterar icke-vita personer om de visiterade "ser obekväma ut" landar inte heller helt bra i Sverige 2021, med utbredd gängbrottslighet och skjutvapenvåld. Och exemplen sätter fingret på att en förenklad problembeskrivning inte helt kan förklara en komplex verklighet.

När det gäller hänvisningarna till den svenska rasbiologin blir tankevurpan total. För antingen är det sant att ras är ett viktigt begrepp som ska definiera oss, som författaren Tiffany Jewell hävdar. Men då står ju rasbiologin där som ett nattsvart facit över hur illa det kan bli, när man gör just detta. Begreppet ras är i sig svårt att översätta till svenska, skriver Patrick Konde i sitt förord. Men om man pratar om ras som en social konstruktion kan man ändå försöka, menar han.

Kanske tänker författarna bakom Antirasistisk handbok att det ska gå bättre att dela in människor i raser den här gången, nu när raserna är socialt konstruerade och när intentionerna är att krossa rasismen och inte att förstärka den. Det är ju förstås möjligt. Problemet är att man aldrig så noga kan veta. Som ras, alltså mänsklig ras, har vi tyvärr allt för många erfarenheter av vad som kan hända när vi kategoriserar varandra efter yttre egenskaper. Och det har hittills aldrig lett någon annanstans än käpprätt åt skogen.

De torgförda idéerna om rasism och antirasism presenteras som fakta för sin unga publik. Detta trots att critical race theory och intersektionalitet som idéströmningar möter kritik både inom akademin och politiken. Detta får läsaren dock hitta information om någon annanstans än i den här boken.

Den tonåriga läsaren uppmanas i boken att definiera sig själv efter den intersektionella makthierarkins termer. Egenskaper, som till exempel att vara kvinna, homosexuell och ha mörkare hudfärg, ger pluspoäng i de färgglada pratbubblorna. Det är enkelt, förföriskt enkelt. Samtidigt andas det hopplöshet, eftersom yttre och ärvda egenskaper ju inte är något man själv med lätthet kan påverka.

Det är i delarna som handlar om vad man kan göra åt rasism i sin vardag som boken är mest intressant. Tiffany Jewells tro på at rasism kan bekämpas i interaktionen mellan människor är värd att lyfta. Att avbryta när någon beter sig dumt, säga sin ärliga mening i vardagliga situationer eller visa solidaritet kan alla göra. Här är ingen begränsad till hudfärg eller sexuell läggning. Det är hoppfullt.

Som politiskt tidsdokument, i en idédebatt, är boken intressant. Men genom att förenkla överdrivet mycket, blanda ihop amerikansk och svensk rasism och underlåta att redovisa kritik mot bakomliggande idéer, underskattar den sina unga läsare.