Annons

Annons

Annons

Annons

Västerås

Roger minns sin barndom i Västerås – del 4

Västeråsaren och poeten Roger Bergkvist delar med sig av sina minnen från barndomen. Här är fjärde delen.

Roger Bergkvist, f. 1945, delar med sig av minnen från barndomen i Västerås.

Annons

Anmäl text- och faktafel

Grindarna till Haga

Aseaströmmen nådde grindarna till Haga i en tunn stril. Här skulle järnvägsspåret korsas om man inte valt bommarna på Pilgatan eller stora viadukten på Tegnergatan eller lilla viadukten vid Ringvallen.

Vi stod vid grindarna och väntade, Keken och Börje på ena sidan spåret, åt Himlaberget till, Bertil och jag på den andra, åt Humlegatan till. Cyklarna kom sneddande i gräset längs stigen över gärdet. Vi öppnade, bockade och fick en kopparslant ibland. Mest tjänade vi när cyklisterna kom en och en, då var de som snällast.

Vi skrek på långt håll: Inga tåg i sikte! Men kom det tåg höll vi grindarna stängda och ropade: Tåget kommer! När det kört förbi öppnade vi och bockade.

Annons

Annons

Det var innan viadukten byggdes på Hästhovsgatan. Den förstörde alltihop.

Här passerar Pilgatan järnvägen mot Tillberga. Ängsgärdet ligger utanför bilden till höger. Husen på bilden hörde till det försvunna bostadskvarteret Hagalund som revs i slutet av 1950-talet. Foto: Västerås stadsarkiv

Stenmangeln

Det var tvättdag och farmor hjälpte till som vanligt. Hon skötte mangeln, den var farlig.

Farmor som annars bara lagade mat och drack kaffe på fat eller cyklade till affären – nu stod hon där och drog i spakar som en riktig maskinist. Jag ville också.

Så så så! Inte för nära!

Mangeln åkte fram och tillbaka som en ångvält. När lakanet var färdigt drog hon i en kedja så att mangeln stegrade sig och stånkade. Sedan måste hon dra i en spak på sekunden så den inte åkte ner igen. Hela golvet skakade innan mangeln blev stilla. Då tog hon ut rullen och satte in en ny. Det var extra farligt, för det var tomt inunder.

Så så så! Inte för nära!

Hon berättade igen och igen om pojken som fastnat i en mangel som den här. Honom var det synd om, hans arm blev platt. Men jag ville ändå.

Haga från ovan i oktober 1945. Så här står det på baksidan av bilden: Foto mot nordost. Bebyggelsen kring Metallgatan och Haga Parkgata. Därbortom Haga villaområde. I förgrunden till vänster järnvägen och byggförråd. Foto: VLT:s arkiv

På skjutbanan

Uppe på höjden bakom Konsum låg skjutbanan. På tävlingsdagar konserterade blåsorkestern vid skyttepaviljongen och tonerna flög över Haga. Var vi inte vakna redan så blev vi det då, vi ungar vid skjutbanans fot. Med halvätna frukostmackor i handen skyndade vi iväg, korsade Skyttegatan och hann höra ett sista bom-pa-pa innan skjutningarna började.

Annons

Annons

Många gubbar låg och siktade bortåt Skjutbanegatan och Rekylgatan som skulle byggas om några år. Nu var det ett stort fält och bakom fältet måltavlor och bakom måltavlorna skog. Om inte träna stått i vägen kunde man ha siktat på Kortspelarbacken därframme.

Hade vi tur fick vi hjälpa till med att klistra lappar på kulhålen. Var man lite äldre, som Rune och Kurre, fick man markera träffar och bommar. Det var en ålder att längta till. Men vi kom alltid hem med tomhylsor i fickorna. Det gick att vissla i dem.

Roger Bergkvist

Annons

Annons

Till toppen av sidan