Det är något speciellt med Ängsö, ön som knappt är avskild från fastlandet öster om Västerås, där landskapet skiljer sig så markant från andra sidan bron. Överallt på ön finns tydliga spår efter mänskligt liv. Samtidigt verkade Ängsöborna under hundratals år i en fideikomiss, där de själva inte ägde sina gårdar. Vem var de, som levde hela sina liv i våra populära sommartorp?

I boken "Livet på Ängsö" försöker författarna svara på frågan, och dessutom upprätta spår efter Ängsös befolkning - som på arrendatorers vis annars riskerar att försvinna ur det kollektiva minnet när en ny hyresgäst tar vid.

– Det är en väldigt stor glädje för många som har vuxit upp på ön att allt det här finns dokumenterat nu, och att andra kan förstå hur det var här på ön. Hur det var att leva i en fideikomiss, där man arrenderade och var anställd, säger Pauline Salzer, projektledare.

I dag kan man få vänta i 15 år på Westmannastiftelsens kölista innan chansen att hyra sommartorp på Ängsö dyker upp. Förr i tiden öppnade möjligheten att arrendera samma torp ett nytt liv för de som annars inte skulle ha haft råd med en gård, berättar Pauline Salzer.

– Samtidigt som de fick en möjlighet upplevde många att de inte riktigt kunde styra inte över hela sitt liv, eftersom de arrenderade och inte ägde sin gård. Det var en väldigt speciell situation på gott och ont.

Boken Livet på Ängsö började växa fram under lokala berättarkvällar, där många öbor delade med sig av sina livsberättelser. Pauline Salzer, som bor på Ängsö, arbetade då som verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Vuxenskolan. Hon startade en studiecirkel där hon spelade in berättelserna. Totalt har omkring 40 personer bidragit till bokens innehåll, och en grupp på omkring 12 personer har sammanställt materialet.

– Först var det tänkt att ges ut som ett häfte, men det bara växte. Vi fick beviljat ekonomiskt stöd för att kunna skriva ut alla berättelser och skapa boken.

Livet på Ängsö sträcker sig från slutet av 1800-talet, då ungefär 600 personer bodde på Ängsö fram till att fideikomissen såldes till Västerås stad 1971. I dag är den fasta befokningen på Ängsö runt 100 personer.

Utifrån teman som jordbruk, fiske och barns verklighet berättas de större dragen i Ängsös nutida historia. Både i de tematiska kapitlen och i de personliga berättelserna går det att lära sig mycket om livet på Ängsö de senaste hundra åren. Boken är rikt utrustad med kartor och fotografier.

– Man kan tro att det har varit idylliskt i de här fina husen. Jag har slagits över hur otroligt hårt liv människorna levde, särskilt kvinnornas liv har drabbat mig, säger Pauline Salzer.

Många av dem som har bidragit till boken är nu i 85-90-årsålden. Vissa av dem har hunnit gå ur tiden under arbetet med boken, berättar Pauline Salzer, men många får nu uppleva sina berättelser i tryck.

– De kvinnor och män som har växt upp här på Ängsö och som jag har lärt känna är väldigt fina människor. Det är något väldigt speciellt för dem att ha sina rötter här och det har betytt mycket för många att vara med i skapandet av boken, säger Pauline Salzer.

Boken om Ängsö gör det tydligt hur annorlunda livet på ön tedde sig bara några generationer tillbaka. Det är ett hårt liv som målas upp, där barn tidigt fick lära sig att arbeta, där olycksfall och död var en ständigt närvarande skugga, men också en tillvaro där bondungarnas magar kunde mättas trots brinnande världskrig och en älskads fotspår lämnade ett fysiskt minne över ängarna.

Ängsö slott och greven är inte är speciellt närvarande på bokens nästan 400 sidor. Kanske säger det något om vardagens verklighet kontra den något mystiska fideikomissen, som Ängsöborna hade att förhålla sig till. Men fokuset på arrendatorerna var också ett aktivt val av gruppen bakom boken, berättar Pauline Salzer.

– Det finns redan en helt fantastisk bok som handlar om Ängsö slott och familjerna som har bott där. Vi ville visa en annan bild i vår bok. Jag känner verkligen i hjärtat att det här var viktigt att genomföra.