Annons

Annons

Annons

Annons

Västerås

Roger minns sin barndom i Västerås – del 5

Västeråsaren och poeten Roger Bergkvist delar med sig av sina minnen från barndomen. Här är femte delen.

Det här gamla vykortet är fotograferat runt 1920. Korsängsskolan till höger, arbetarbostäderna på Sandgärdet med den stora muren i mitten, de Vita villorna skymtar till vänster. Tegnérgatan har ännu inte dragits fram över åkern där E18 går i dag. Foto: VLT:s arkiv

Annons

Anmäl text- och faktafel

Cirkus Elim

Elimförsamlingen reste cirkustält på Sandgärdet en gång om året. Det var alltid spännande, fast egentligen visste vi att det inte var en riktig cirkus. Den fick bli vad vi längtade efter.

Stolpar restes av svettiga män, duk och bänkar kom på plats. Hade man tur fick man hjälpa till, precis som på Cirkus Scott. Leffe fick bära sångböcker.

Roger Bergkvist.

När allt var klart dröjde det en evighet innan föreställningen började. Då hojade vi hem en timme eller så, spelade kula kanske, fördrev tiden.

Annons

Annons

Sedan bänkade vi oss i god tid, och glömd var förra årets besvikelse. Saker och ting kunde ju bli bättre och kanske hade de clowner i år.

Men nej, det blev samma visa. Fast gratis var det i alla fall.

Tömma sparbössor

Vi tog bössorna med till Korsängsskolan en gång om året. Då blev det tömning inför klassen.

Han som skötte tömningen kom från Sparbanken och fröken lät honom sitta i katedern. Det var en finklädd farbror med lång haka, stora glasögon mitt på näsan och nyckel till alla bössorna. Mynten klirrade när de rann ut på katedern och han gillade att räkna, det märktes.

Det var spännande och lite nervöst. Kanske fick man skämmas för att ha sparat dåligt som Slösa eller känna sig duktig som Spara. Det blev tävling som på proven.

Vinnare blev Benke som vanligt. Hans bössa skramlade inte, men i springan satt en skrynklig 50-lapp. Smutsig var den också. Det här var hans dag, på proven kom han sist för det mesta. Man fick trösta sig med att han fuskat.

Korsängsskolan 1971. Foto: Svante Remshagen/VLT:s arkiv

Gamla tidningar

Ni får ett halvöre kilot, sa skrothandlaren.

Exakt som en stenkula kostar, konstaterade vi.

Hur mycket tidningar är ett kilo? frågade Ludde.

Annons

Det får ni se när jag väger, sa skrothandlaren. Iväg med er nu! Och var rädda om kärran!

Vi drog iväg längs Långmårtensgatan, där skrothandeln låg, bort mot Humlegatan och Violstigen. När Ludde tog en port tog jag nästa. Vi ringde på och sa vad vi ville: Har tant några gamla tidningar? Ibland fick vi, ibland inte. En del var hopbundna med snören.

Annons

Vi kom ganska långt hemifrån innan vi var klara. Då var flaket fullt och vi kände oss både trötta och rika. Vi turades om att sitta på kärran och vakta tidningarna, ibland blev vi osams.

Sextiofem kilo, sa skrothandlaren. Det blir… trettiotvå och ett halvt öre. Men ni får trettiotre.

Inte mycket, suckade vi på hemvägen. Men Ludde var bra på räkning: Du! Det blir sextiosex kulor – för sextiofem kilo, vi tjänade en! Då kändes det bättre.

Roger Bergkvist

Roger Bergkvist.

Till toppen av sidan