Annons

Annons

Annons

Annons

Västerås

Roger minns sin barndom – del 9

Västeråsaren och poeten Roger Bergkvist delar med sig av sina minnen från barndomen. Här är nionde delen.

Annons

Folk i kvarteret

Fru Lindgren

Fru Lindgren bodde på Metallgatan 23 och städade trapporna i husen omkring. Hon hade flera barn och minstingen tog hon med sig för det mesta. Hon var snäll men hade kort stubin, sprang man med smutsiga skor på nytvättade trappsteg fick man en dask med trasan så att skurvattnet skvätte. En gång jagade hon Benke, som alltid skulle vara värst, över halva gården. Det kändes i luften när hon varit i farten, trappen luktade rent och gott, ja snällt.

Metallgatan på 1950-talet.

Annons

Svennes pappa

Svennes pappa sicksackade från bussen genom lilla skogen när han fått lön på torsdagarna. Ibland tog han fel på port och satt i vår trapp och sjöng fast han bodde tvärs över gatan. Alla andra dagar gick han tyst förbi på gården med unikaboxen i handen och såg allvarlig ut. Men vi ungar visste, och kanske visste han att vi visste, att här gick en som egentligen tyckte om att sjunga. Fast ingen sa något om saken.

Annons

Hyttses

Fru Hyttse ägde tobaksaffären nere i 28:an och bodde uppe på Skyttegatan. Man kunde ställa klockan när hon gick förbi på trottoaren åt ena eller andra hållet. I sin butik försåg hon alla i kvarteret med tillvarons guldkant. Godis, serietidningar, veckotidningar, tips och tobak. Alla sorters nödvändiga onödigheter. ”Hör efter hos Hyttses”, hette det ofta. Var och en hade en relation till henne, fast hon var nog mera ett begrepp än en människa man kände.

Benkes farsa

Hemma hos Benke var det obäddat och luktade svett. Hans farsa gick i brynja och skrattade inte haha utan hähä och ville spela kort med oss på söndagarna när vi sålt morgontidningar. Egentligen var det tokigt att spela med honom för han vann ju jämt. Men man hoppades vinna någon gång och ville försöka ändå. Dumt nog. Så pengarna vi tjänat tog slut och matinén fick vänta till nästa söndag, minst. Otur grabbar, sa han, hähä.

Dagens eko

Tant Hansson fördrev mycket tid i fönstret och kallades Dagens eko för att hon var nyfiken och skvallrig. Hon hördes långt också. Hennes barn var så stora att de skötte sig själva, så det blev tid över att stå där i fönstret. Det sas att hon såg runt knuten.

Annons

Parkvakten

Han körde runt på en lättviktare med packväskor på pakethållaren. I dem förvarades saker som han lagt beslag på, olika bollar till exempel. Det var nämligen förbjudet att beträda gräsmattorna, inte minst för att sparka boll. Parkvakten övervakade förbudet rigoröst, klädd i kraghandskar och skinnhuva, hakan sköt ut som ett bogspröt. Vi flydde när vi hörde puttret från hans Rex. Det hände också att vi varnades av Dagens eko när hon var på rätt humör.

Annons

Gårdskarlar

Någon snällare än Sabel fanns inte. Han skötte gården på sin fritid, ville vi hjälpa till med att skotta snö kunde vi få en slant. Eller plocka skräp och kratta löv. Han gick i sportmössa och sa inte mycket men såg glad ut inuti, det kändes tryggt och säkert när han donade där på gården. Förra gårdskarlen var annorlunda. Han söp i pannrummet och sprutade på oss med vattenslangen när vi varit retsamma. Benke blev blötast, även när han var oskyldig.

Roger Bergkvist

Till toppen av sidan