Annons

Annons

Annons

Annons

Debatt
Vandaliserad vandringsled är ett sår i skogen

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Bild: Privat

Annons

Bilden här föreställer en markerad och på kartor upptagen vandringsled i Kvarnskogen, Hallstahammar. Nu är den totaldemolerad av skogsmaskin. Antagligen bara för att det var bekvämast för föraren att ta sig fram där.

Vem återställer? Förmodligen ingen, och allra minst entreprenören. Förr kommer handlingen att försvaras genom det beprövade entreprenörsmottot: ”jobbet måste göras”. Men att även människor och omgivning faktiskt berörs härav borde för en normalintelligent framstå lika självklart och mana till eftertanke och ansvar.

Sedan finns ett naturvårdspolitiskt perspektiv: kan det etiskt och biologiskt verkligen försvaras att dessa tunga maskiner framförs årstider med mjuk mark? Det finns inom kommunen avverkningssår som är mer än 30 år gamla och ännu meterdjupa och konstant vattenfyllda, eftersom den tilltryckta och komprimerade jorden inte längre dränerar på vanligt sätt. Vegetationen runt dem har omvandlats till ren våtmarksflora. Dessa lokala ”reservoarer” lurar årligen insekter och amfibier till reproduktion i en miljö där de i övrigt inte kan överleva.

Annons

Annons

Det är heller inte mer än ett år sedan Kvarnskogen senast var på tapeten. Under maj 2021 utfördes en kalavverkning väster om Åsby, vilken resulterade i två insändarartiklar i VLT – båda utifrån entreprenörens beteende.

Även här vållades stora tryckskador i det ännu mjuka markskiktet, men framför allt utfördes arbetet mitt under fåglars och däggdjurs reproduktionstid, och över en så omfattande yta att mycket av denna reproduktion ofrånkomligt måste ha tillintetgjorts.

Man kunde inte ens uppbåda så mycket hänsyn att man lät det vilda vara ifred om nätterna. Då körde ansvarig för fullt med hjälp av starka strålkastare, förmodligen utan andra tankar än just ”jobbet måste göras”.

Att sucka är inte nog. När inte omdöme och fingertoppskänsla längre räcker måste en reglerande lagstiftning ta vid. Och den finns inte i dag. Kan inte något relateras till artskyddsförordningen så är det i stort sett bara att vältra sig fram utifrån villkor som passare en själv eller som man gör upp med kunden. Sen må det vara vilka markförhållanden eller årstider som helst.

Det är en uppenbar brist i skogsvårdslagen att sånt här inte ska kunna stävjas. Särskilt när utövarna själva gärna berömmer sig av vara certifierade gentemot lagen. Men det bör också vara en politisk fråga för dem som inför höstens val tänkt sig kandidera till att besluta om miljö- och naturvårdsarbete.

Annons

För skogen är inte bara en produktionsfaktor, den är också svensk natur. Och så är den beskriven i författningar om naturskydd och gestaltad i grundlagen genom bland annat människors dispositionsrätt (2 kap. 15§ regeringsformen).

Att förstöra vandringsleder är ett ringaktande av de perspektiven. Likaså att borträkna organismer och livsformer som redan har närvarorätt till de ytor dit man kommer. Det räcker inte med ”jobbet måste göras”. Man befinner sig i ett sammanhang som rymmer så mycket mer än det man själv tänker om sitt arbete.

Hans Lindmark

entomolog

Annons

Annons

Till toppen av sidan