Annons

Annons

Annons

Annons

Debatt
Kommunen föraktar både boendestödjare och klienter

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Annons

Kommentar till "Kommunen klarar inte av personer med NPF", VLT den 16 juni.

För några år sedan blev jag beviljad boendestöd. Jag valde kommunen som utförare. Efter mer än ett år av ”boendestjälp” gav jag upp och bytte till Aros Stödgrupp.

Boendestöd är till för oss som inte kan sköta våra vardagssysslor av andra skäl än fysiska hinder. Hemtjänsten städar, men boendestödet stöttar dig att städa själv.

Många som har boendestöd har NPF, det vill säga neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom autism och ADHD. En viktig del av NPF är behovet av förutsägbarhet. Vi behöver veta vad som ska hända, vem som ska komma, när och hur länge, och varje ”överraskning” ökar risken att vår funktionsförmåga och livskvalitet försämras kraftigt. Det är också väldigt vanligt att sociala kontakter är utmattande och eftersom NPF kan se så olika ut är vi beroende av att den som ska hjälpa oss också känner oss ganska väl.

Annons

Annons

På Aros Stödgrupp anpassade de sin verksamhet utifrån mottagarens förutsättningar. Varje klient hade sina ungefärliga tider och varje vecka skickade man ut hur schemat skulle bli kommande vecka. Det var oftast samma stödjare som kom och jag fick träffa hennes ersättare i förväg.

Hos kommunen har man en helt annan syn på både klienterna och personalen. Kontinuitet och förutsägbarhet ses som ett önskemål, inte som en förutsättning för att boendestödet ska vara tillgängligt utifrån vår funktionsnedsättning. Kommunen säger att man har fasta besökstider, men personalens schema görs varje morgon och besöken pusslas in där de passar schemaläggaren.

En del personal rings in på timme, men även den fasta personalen schemaläggs lite hur som helst. Den personkännedom som är absolut nödvändig för oss med NPF blir därmed omöjlig att uppnå. Meningen är att stödjaren ska lyckas lära känna och förstå dagens klienter genom att läsa genomförandeplanerna. Samtidigt så ska alla stödjare cykla, lika snabbt, oavsett väglag och fysiska förutsättningar. Ofta hinner de varken läsa eller dokumentera, eller ens kolla Google Maps så att de hittar vart de ska.

På grund av kommunens okunskap om NPF så har jag inte haft ett enda stödbesök sedan början av maj. Jag har drivit frågan om bristande tillgänglighet via kommunens ombudsman Johan Crusefalk, via min boendestödshandläggare, via Habiliteringscentrum, via mina anhöriga och via samtal med ett otal anställda på olika nivåer inom det kommunala boendestödet.

Annons

De flesta som är ute i verksamheten är förtvivlade över hur vi behandlas. En av dem suckade och sa: ”De på kontoret fattar inte att ni som har boendestöd är riktiga människor med riktiga liv och riktiga behov, på riktigt”. De som sitter på kontoret verkar däremot både okunniga och nedlåtande. Ett exempel: jag fick ett mejl från avdelningschef Filip Hartnor där han beklagade att ”du inte känner att du fått det stöd du ska ha rätt till”, men ville förtydliga att jag inte alls behöver få något schema i förväg eftersom kommunen ”jobbar med fasta dagar och tider för besöken”. Jag mejlade tillbaka att de faktiskt inte jobbar så i praktiken. Han har inte hört av sig igen.

Kommunens förakt för både boendestödjare och klienter verkar sitta i väggarna. När jag valde utförare första gången fanns det fem att välja på, så konkurrensen hade ingen betydelse. Nya chefer har varit ungefär som de gamla.

Första steget till förändring är att erkänna att kommunens nonchalans skadar oss med NPF.

Anna Eliasson

Till toppen av sidan