Någon gång i slutet av 1980-talet när jag gick på mellanstadiet, hade vi skrivmaskin på schemat. Där fick vi lära oss rätt fingersättning och korrekt sittställning för optimalt antal tecken per minut. Tangenterna var övertäckta med små hättor så att vi skulle lära oss skriva snabbt och felfritt utan att behöva titta för att hitta rätt. Knattret i skrivmaskinssalen ekade mellan väggarna i källarlokalen, medan vi tog stormsteg bort från pekfingervalsens pinsamma trevanden. På väggen satt en affisch som visade tangenternas placering, men vid test fick vi förstås inte titta på den.