Annons

Annons

Annons

Debatt
Lägg prestigen åt sidan

Text: 

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Bild: TT

Annons

När ett land står inför ofred eller annat stort hot brukar makthavare från skilda läger ofta ha förmågan att bortse från enskilda och de facto mindre skiljaktigheter, likaså att bortse från egna specifika maktfördelar och i stället uteslutande se till landets intressen och därvid förena sina styrkor. Så skedde senast med den samlingsregering under Per Albin Hansson vi hade i samband med det stora krigsutbrottet i slutet av 1930-talet.

Det omedelbara krigshotet är kanske inte fullt så stort nu, trots att fullskaligt krig råder i Europa, men å andra sidan har vi andra hot och utmaningar, som gör vår ställning ytterst svår och oviss.

Vi har den stora energiproblematiken med fullständigt ogreppbara elräkningar i sikte. Varken kärnkraften med sina ledtider om 15–20 år eller den oplanerbara vindkraften eller förstärkning av överföringskapaciteten med vardera 5–15 års ledtider löser problemen inför den här vintern eller nästa och nästa.

Annons

Annons

Sossarnas lösningsförslag med en elräkningsakut, vilket skulle medge avbetalningsplaner innehåller inte någon realism. Att få sprida ut den här månades kostnader på framtida, när jag får nya lika stora räkningar är ingen lösning. I övrigt har varje parti sitt eget förslag med subventioner och rabatter i varierande omfattning.

Så har vi den höga inflationen som urgröper hushållens betalningsförmåga och ovanpå allt detta en lågkonjunktur som precis har gjort sitt intåg och som pågår, ingen vet hur länge.

En mängd akuta och kommande orosmoln hopar sig således över oss, och i den just avslutade valrörelsen har partierna inte haft förmågan att ge oss någon trygghet eller framtidstro.

Och ändå hörde vi Magdalena Andersson gång på gång i debatterna säga ”jag håller med…” på Kristerssons inlägg, analyser och förslag. Och ibland motsvarande i omvänd riktning.

Som okunnig tv-tittare var det lätt att få intrycket, att inte så himla mycket skilde de stora partierna åt. Det mesta borde ligga inom ramarna för kompromisser, om bara viljan finns. Utom prestigen förstås, och den sitter ju väldigt djupt ända in i ryggmärgen och har inslag av rena egenintressen.

Och när nu alla förfasar sig över SD:s framgångar med domedagsprofetior av alla slag, varför inte neutralisera deras och V:s inflytande genom Annie Lööfs ”breda mitten”. Då skulle dessa ytterkantspartier inte kunna ställa krav på vare sig ministerposter eller avgörande inflytande i riksdagen

Annons

Skulle därmed SD:s position hos folket stärkas med ytterligare tillväxt, eller skulle partiet desarmeras och få sina vingar klippta och inte flyga längre? Ja, det får vi veta först vid valet 2026.

Men vad har egentligen S, M, C och KD att förlora på ett dylikt förfarande? Folket skulle se att de gamla och etablerade partierna kan ta sig i kragen, lyfta blicken en aning och ingjuta lite mod och framtidstro hos människorna.

Ulf Hedman

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan