Man kan ha många åsikter om det svenska valet, men en sak är säker, i media, speciellt i SVT, har det funnits långa och grundliga valanalyser, som började redan då de första siffrorna kom. Och redan dagen efter skrev VLT att det rådde politiskt kaos i kommunen, eftersom det konstlade samarbetet av partier i majoritet såg ut att bryta samman, vilket nu kräver nya förhandlingar.  

Visst är man duktig på att gillar att grotta ner sig i detaljer i Sverige. Jag har hört folk i Finland säga, att svenskarna inte arbetar, de sitter i sammanträden och pratar hela dagarna. I Norge skojar man mer om de långa fikapauserna på svenska arbetsplatser.    

Man kan dra många slutsatser av dessa valanalyser. Trots den jämna slutliga fördelningen mellan de två "blocken" i riksdagen har det skett större strömningar av väljarna mellan partierna än det som varit vanligt i svensk politik. Detta kan knappast bero på att ovanligt många väljare bytt politisk åsikt, det har snarare varit så att det är partierna som ändrat sig i sina budskap.

Centerpartiet har till exempel gått över till det socialistiska blocket från att vara ett stabilt borgerligt parti, ursprungligen kallat Bondeförbundet. Befolkningen på landsbygden känner inte igen partiet. Många nya väljare har tillkommit bland högutbildade i storstäderna, men totalt sett blev valet en förlust.    

De största väljarströmmarna har ändå skett mellan de tre stora partierna. Den gamla politiska höger-vänsterskalan gäller inte längre. Den gamla balansen mellan den borgerliga högern, det vill säga Moderaterna, och de som stödjer arbetarna i fabrikerna och på bruksorterna, Socialdemokraterna, har nästan försvunnit. 

Nu börjar vi i stället att få något som är kusligt likt 1930-talets kamp mellan kommunister och fascister, fast nu en lugnare tävlan om vem som mest kan attrahera löntagarna. Den kampen ser Sverigedemokraterna ut till hittills ha vunnit, genom sitt motstånd mot invandringen och ett tydligt stöd för LO-gruppernas intressen i socialförsäkringarna. Moderaterna bryr sig knappast om detta, och Socialdemokraterna tycks ha blivit ett allmänt löntagarparti som prioriterar de offentliganställda tjänstemännen framför LO-medlemmarna. Påtagligt många högutbildade kvinnor i Stockholm har röstat socialdemokratiskt. S börjar mer likna ett liberalt parti än ett arbetarparti, och förlorar successivt kontrollen över LO-medlemmarna. Hur länge skall de kalla sig SAP? Ska de kasta bort ett A på liknade sätt som VPK kastade bort K?    

Det märkliga är att somliga börjat tala om SD som ett parti inom det borgerliga regeringsunderlaget. De är inte alls borgerliga, de är ultranationalister, och liksom 1930-talets fascister och nationalsocialister ligger de långt utanför den gamla höger-vänsterskalan. Fast de ska inte längre behöva kallas nazister, det har Jimmie Åkesson sett till.    

En tydlig slutsats av årets riksdagsval är att det inte är bara väljarna som mest ändrat sina åsikter, utan i hög grad de största partierna.

Fortsättning följer om fyra år.

Sverre Haukeland