Det är på tiden att något nytt händer i svensk politik. Valet 2022 blev en kamp om majoriteten, i Västerås kommun, i regionen och i riket. Partierna har på dessa tre nivåer bildat olika "oheliga" allianser för att nå sina mål – att vara del av ett majoritetsstyre.

Riksdagsvalet påminde starkt om en presidentvalskampanj, med två kandidater till statsministerposten, en till höger och en till vänster. Den politiska mitten försvann nästan, trots Annie Lööfs försök att bita sig fast i ett inflytande med tal om den gamla januariöverenskommelsen med Socialdemokraterna. Konsekvensen av hennes valförlust blev att hon avgick, och vi kan nu gissa att C liksom L försöker orientera sig mer mot höger.

Då vore den gamla höger-vänsterskalan och den gamla Alliansen i stort sett återställd, om det inte vore för Sverigedemokraterna. Med sin nationalistiska profil står det partiet utanför den normala politiska skalan; partiet är inte borgerligt och tillhör varken höger eller vänster, fast det med sitt starka stöd till LO-gruppernas ekonomiska intressen försöker å erövra väljare från S. Trots att profilen är både nationalistisk och socialistisk kan man inte beskylla partiet, som det nu ser ut, för att vara nazistiskt.    

Trots valhänta försök från Johan Pehrson och Annie Lööf att tala varmt om liberalismen, har idépolitiken lyst med sin frånvaro i årets valdebatt. 1900-talets två starka och aggressiva ideologier, kommunismen och fascismen har, tack och lov, nästan försvunnit. Nu har vi fått två bleka svenska kopior genom V och SD.    

Vad finns det då kvar av starka politiska ideologier som vill vidareutveckla samhället? De i dag starkaste ideologierna i norra Europa, inklusive Sverige, är socialdemokratin och kristdemokratin.

S har under mer än en mansålder dominerat svensk politik, men valet 2022 kan vara en påminnelse om att inget träd växer in i himlen; nu står man kanske vid vägs ände som "samhällsbärande" parti. En populär partiledare räcker uppenbarligen inte för majoritet, och samarbetet med V och MP ger inte tillräcklig kraft till en fortsatt utveckling.    

S har genomgående missat möjligheter till samarbete med KD. Möjligen har det stora partiet tyckt att KD är för litet för att ha betydelse. Under Ebba Busch har KD taget en rejäl högersväng och nu hamnat i "högerburen". Annat var det med Alf Svensson som ledare på KDS-tiden. Han skulle ha hållit sig till sin socialt engagerade mittenpolitik och inte gått ihop med högern. Frågan är om det nu är för sent för S att närma sig KD. Det vet man inte, men Ebba Busch kan "göra en Annie Lööf" och inte längre vara ett hinder för en ny sväng åter mot mitten.    

För att ett brobygge ska kunna komma till stånd mellan socialdemokrater och kristdemokrater, behövs det dels duktiga brokonstruktörer på båda sidor, dels två solida fundament. Vi vet att fundamenten är solida på båda sidor. S borgar för solidaritet och KD för socialt ansvar. Partierna skulle kunna finna varandra. Nu behövs det att några vill och vågar bygga bron!

Sverre Haukeland