Kommentar på inlägget "Sanningen om kärnkraften är också viktig", VLT den 17 november.

Karl-Erik Andersson lanserar i en replik ett annat sätt att värdera effektiviteten i kärnkraftverkens elproduktion. Han hävdar att kärnkraftens "tekniska effektivitet" ligger vid endast 15-20 procent, det vill säga lika lågt som vindkraften. Detta är ett knep för att förvirra läsaren.

Andersson talar om ångcykels verkningsgrad, cirka 35 procent för kärnkraft och annan värmekraft, och tar hänsyn den stora mängd värme som försvinner med kylvattnet, något som inte ingår i beräkning av kapacitetsfaktorn, som är det normala måttet på en anläggnings effektivitet.    

Kapacitetsfaktorn är den verkliga årliga elproduktion i förhållande till anläggningens teoretiska förmåga under ett helt år. Då ligger vindkraftverken runt 20 procent, eftersom det ofta inte blåser tillräckligt mycket, medan kärnkraftverken, liksom annan värmekraft, oftast hamnar på minst 75 procent.

I kärnkraftverken beror siffran på hur långa stopp de gör för service och eventuellt bränslebyte. Vissa år kan de hamna på nära 100 procent. Historiskt har kapacitetsfaktorn i svenska och särskilt finska (svenskbyggda) kärnkraftverk legat i världstopp, men på senare år har siffrorna sjunkit något, ibland på grund av långa svenska stopp för ombyggnader för moderniseringar.

Om kärnkraftverkens kapacitetsfaktor skulle straffas genom energiförlusterna till kylvattnet, borde man också ta hänsyn till att vindkraftverken kyler ner luften och vattenkraftverken kyler ner älvarna. Det är naturligtvis inte praktiskt möjligt att göra el av all den energi som frigörs genom klyvning av en atomkärna.  

Andersson skriver att ingenstans i världen har man lyckats tillvarata kylvattnet som fjärrvärme. Det är inte sant. Det första svenska kommersiella kärnkraftverket var Ågesta i Huddinge, som ägdes och kördes av Vattenfall 1964-74. Större delen av energin användes till fjärrvärme i Farsta, medan en mindre del var leveranser av el. De lokala protesterna var högljudda då Ågesta startade, men även då den lades ner och ersattes med oljeeldning. Anledningen till nerläggningen var att ekonomin pekade mot förluster just då beslutet togs, medan det var låga energipriser i början av 1970-talet. När stoppet av Ågesta verkställdes 1974, hade vi fått 70-talets stora oljekris med mycket högre energipriser. I dåvarande politiskt läge, med stora protester mot kärnkraften, valde Vattenfall, det vill säga regeringen, ändå att genomföra nerläggningen.    

Situationen kring nerläggningen av Ågesta påminner om den vi har i dag med de fyra äldre reaktorerna i Oskarshamn och Ringhals. Efter att ägarna beslutade om nerläggning, har vi fått mycket högre priser på elmarknaden. Vi som inte har insyn i deras kalkyler, kan inte veta om det med dagens priser - efter ytterligare dyra moderniseringar av reaktorerna, skulle vara lönsamt att köra dem vidare. Vi känner heller inte framtidens priser på elbörsen. En bolagsstyrelses uppgift är inte att chansa. Det är som det är. Ebba Busch får säga vad hon vill; någon återstart är knappast aktuell.    

Det pågår runt om i världen just nu en spännande utveckling på kärnkraftsområdet. De små modulbyggda reaktorerna är snart aktuella i Sverige. Ett annat område är avsaltning av havsvatten i kustnära områden med sötvattenbrist, till exempel vid Röda havet. Då talar vi om värmeproducerande reaktorer. 

Till exempel gjorde Westinghouse redan för 50 år sedan studier av flytande kärnenergiverk för avsaltning, men köpare saknades då.

Sverre Haukeland