Annons

Annons

Annons

krönikaFredrik Virtanens krönikor

Fredrik Virtanen
Varför njöt jag inte mer av barnen?

Pappor och mammor är även människor. Den lilla självklarheten är lätt att glömma bort när vi känner att vi misslyckas, och det gör vi ju, alltid.

Text

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Fredrik Virtanen.

Annons

Anmäl text- och faktafel

SVT:s omtalade ”Tre pappor” är bra men svår att få grepp om. Både tv-recensenter och sociala medier misstänker att det rör sig om en satir över hipsterpappor. Jon, Linus och Jonas pratar svengelska, väller över av känslor, använder ordet ”fint” mer än något annat ord och kallar choklad för kakao.

I själva verket tror jag bara att det är svårt. Jag kan inte tänka mig ett knepigare ämne att göra en tv-serie om. Vilket redan bevisats: När pappor pratar känslor misstänks satir. Det är något löjligt över män som inte bara håller käften och hugger ved.

Själv får jag ångest av serien.

Annons

Eller snarare en stark sentimentalitet.

Det är för sent för mig, tänker jag. Jon, Linus och Jonas är där jag var för ett decennium sedan. Var tog åren vägen? Det var ju i går vi var på BB.

Annons

Jag minns att luttrade människor, gamlingar, på Facebook sa just så när jag skrev någon gnällig uppdatering om pappaledighetslivet. ”Njut i stället, snart är det över”.

De gamla hade rätt, så som de gamla nästan alltid har rätt. Jag blinkade och plötsligt var jag inte barnens livsviktiga idol längre. Jag var en närsynt gubbe som lagar samma trista maträtter varje vecka, gnäller över slängda strumpor överallt och snålar med skärmtiden.

Tre pappor, serien på Svt om Jon, Linus och Jonas som har ett gemensamt mål: Att bli den bästa tänkbara pappan.

Finns det någon som tycker att hen är en mästerlig förälder? Antagligen inte. Men ”Tre pappor” får mig ändå att tänka på allt jag borde gjort annorlunda, då, när tid fanns. Framför allt att jag borde ha njutit, fångat dagen, varit mer närvarande.

Samtidigt inser jag hur meningslöst det är att tänka så. Allt som är gjort är gjort och det som inte gjordes kan inte göras.

Det är för sent.

Eller… är det kanske inte det? Jag försöker tänka positivt här, skaka av mig det sentimentala. Jag menar. Barnen är fortfarande små. Det finns ännu tid att fånga den där förbannade dagen, jag har mer än hela tonåren på mig.

Den stora frågan är förstås: Gör jag mitt bästa nu? Jag tycker inte det.

Min pappa dog för några år sedan, just innan jag förstod hur lik jag var honom i förhållande till mina barn. Det är läskigt hur allting går i repris. Jag är numera han, mina barn är numera jag. Jag drar till och med samma lökiga pappaskämt! Och för all del: Om barnen ser på mig så som jag såg på min pappa är det okej. Jag fräste ofta irriterat på honom, men jag älskade honom.

Annons

Annons

Ändå finns här utrymme för förbättring, tänker jag. Pappa och jag gled liksom ifrån varandra och det är inga konstigheter, livets gång, men här borde det finnas möjligheter att undvika åtminstone vissa misstag. Helt enligt Darwins principer om utveckling.

Men jag får också, nu när vi är lika gamla och har lika gamla barn, en ny förståelse för gubbstrutten. Åtminstone om han av samma skäl som jag lade sig i tv-soffan efter middagen och fick en onödigt tråkig ton mot mig när jag gjorde något dumt som egentligen bara var en struntsak, för att bara nämna några av alla små friktioner jag känner går i repris.

Han orkade väl inte mer.

Och han hatade kanske också sig själv för att han inte lyckades bättre.

Alfons Åberg med pappa Åberg. Foto: Electra bio

Det finns ju anledningar till att vi, trots alla enastående ambitioner, inte lyckas bättre än Alfons Åbergs lata farsa. Vi är bara människor.

Japp, även föräldrar är människor. Den lilla självklarheten glöms ofta bort, förstås även i ”Tre pappor” som just bara fokuserar på papparollen som om den var isolerad från livet i övrigt.

Vi har en hel säck med skräp vi bär på samtidigt som vi ska vara suveräna föräldrar. En säck med skräp som inte har ett dugg med föräldraskapet att göra men som lägger sig i vägen för ambitionerna.

Den där skräpsäcken hade jag för tio år sedan också när jag rullade barnvagn. Kanske gjorde jag faktiskt så gott jag kunde. Kanske njöt jag mer än jag minns nu i sentimentaliteten över åren som gick så hemskt fort.

Annons

Den stora frågan är förstås: Gör jag mitt bästa nu? Jag tycker inte det. Så varför kämpar jag inte hårdare? För att jag inte orkar. Precis som min eller Alfons Åbergs pappa inte orkade.

Annons

Bara en sak är säker: Om ytterligare tio år kommer jag att sitta här igen och tänka: Vad fort det gick, varför njöt jag inte mer av barnen när de ännu bodde hemma? De var ju det bästa jag hade.

VIRRENS VÄRSTA

► ”Det hemstickade plagget” är årets julklapp. Träffsäkert. De där utnämningarna blir aldrig roliga i klass med fiaskot ”Bakmaskinen” 1988 längre.

► Före valet utlovades gratis bensin och tusen nya kärnkraftverk. Typ så. Ändå fortsätter bränslet och elen vara lika dyr. Kan det vara så att politiker lovar saker de inte kan hålla, nääää väl?

► ”Cell 8”, tv-thriller baserad på Roslund & Hellström-deckare, Viaplay. Klart duglig att tv-soffadega till, om man nu verkligen inte orkar leka med ungarna.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan