”Hej pappa, hur mår du?”

På mobilens film hörs ett mumlande svar från den omtöcknade mannen i sjukhussängen, med slangar kors och tvärs runt sin kropp.

– Tänk att det här bara är några veckor sen, säger Bo-Göran Löwén och lägger bort telefonen.

Den 29 augusti 2022 var nära att bli den sista dagen i fyrabarnspappans 67-åriga liv. Han kände sig trött och orkeslös redan i Västerås när han och Kristina hämtade snittblommor.

– Vi bar tunga hinkar nerför en trappa, och han klarade inte av en andra vända, säger Bo-Görans hustru tillika kollega på Heby Blomsterhandel och Begravningsbyrå.

Att det skulle vara något allvarligt avfärdade han bestämt och propsade på att åka till jobbet för mötet han hade inbokat. Men han hann bara ta ett steg på rampen innan han segnade ner i en hjärtinfarkt. Då hade han dock fortfarande puls.

Ambulansfärden är som en dimma, det sista han minns är orden ”nu är vi i Vänge”, därefter är det svart.

Bo-Göran tar fram dagboken som vårdpersonalen förde under hans tid i Uppsala. ”Du kom till Akademiska sjukhuset den 29/8 med bröstsmärtor, och medan du gjorde kranskärlsröntgen fick du ett hjärtstopp. Personalen utförde hjärt-lungräddning vilket fick ditt hjärta att slå igen” står det med handskriven stil.

– I tio minuter höll de på innan hjärtat kom igång fick jag höra, säger Bo-Göran.

Inte heller Kristina har några minnen från händelsen eftersom hon var kvar i Heby.

– Men läkarna ringde och sade att jag borde komma. ”Jag har precis öppnat butiken” sade jag. ”Stäng butiken och åk” fick jag till svar.

– De trodde inte att jag skulle klara mig, säger Bo-Göran och skakar allvarligt på huvudet.

Vägen tillbaka blev förstås tuff. I början låg han i respirator medan starka mediciner fick honom att sova och återhämta sig. När han vaknade till liv igen var allt förändrat. Anteckningarna i dagboken talar sitt tydliga språk – feber på grund av infektion, kontaktsvårigheter, svårt att komma till ro, stödkudde. Men också de små framgångarna – rör på vänster hand, andas själv, vill sitta på sängkanten och... Bo-Göran skrattar till.

– ”Har börjat fundera på arbetsrelaterade saker”, läser han leende.

De sista orden i dagboken är ”krya på dig och lycka till!”

– Personalen var helt fantastisk, säger Bo-Göran lyriskt och lägger bort häftet. Det pratas mycket om hur dålig vården är med väntetider och så, men jag har aldrig trott att det skulle vara så bra.

Hans hyllning avbryts av kyrkklockor, då begravningsentreprenören får ett jobbsamtal. Trots hjärtinfarkten är han på väg tillbaka igen, och prisar Kristina som tagit hand om både honom, barnen och affärerna under tiden.

– Jag kan inte tänka mig att bara sitta här hemma om dagarna och titta på tv. Jag älskar mitt jobb, men kommer nog inte arbeta lika intensivt framöver.

Att livet ser annorlunda ut efter den här upplevelsen vill han poängtera.

– Det går inte att jämföra. Jag är begravningsentreprenören som fick hälsa på på andra sidan. Och jag har sett hur det ser ut.

Ett liv efter detta har han hela tiden trott på, och kan själv beskriva sin egen resa fram och tillbaka.

– Jag såg som ett grönt skynke eller en vägg, och där stod ett stort gravljus, sånt där med guldhatt. I den sprakade det som av tomtebloss. Men så hörde jag någon som sade ”vi är inte riktigt klara än”.

Så här efteråt kan han skoja lite om erfarenheten.

– Inte vill väl Gud plocka hem sin personal, vi hjälper ju honom, säger han leende. Jag pratar med honom, tack för att du var på min sida. Googlar man på hjärtstopp står det att varje minut utan att hjärtat slår tar tio procent av livet. Så det är ofattbart att jag både lever och har huvudet i behåll.

I en artikel fick han veta att tiotusen personer får hjärtstopp varje år. Endast tusen får någon slags hjälp, och av dessa klarar sig bara 100 personer.

En procent alltså, och Bo-Göran är en av dem, som turligt nog råkade vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Hade hjärtstoppet skett i Heby tror han inte att han hade överlevt.

– Livet är en fantastisk gåva och jag har fått mitt tillbaka. Numera har jag två födelsedagar, säger han tacksamt och ser fram emot resten av sitt liv.