Det saknas inte ambitiösa mål på klimatområdet. EU och i synnerhet Sverige vill gärna visa sig "bäst i klassen" och gå före andra viktiga länder i att reducera nettoutsläppen.

Tack vare sin stora skogsareal och dåvarande tio kärnkraftreaktorer hade Sverige redan under referensåret 1990 relativt låga utsläpp, men ändå har vi lovat att procentuellt sänka nettoutsläppen snabbare än andra medlemsstater i unionen, och vi har dessutom lagstiftat om klimatmålen. Siffrorna är mer ambitiösa för Sverige än unionen som helhet.

Medan EU har ett mål på noll nettoutsläpp år 2050, lovar Sverige detta 2045. Som delmål har EU hittills haft 55 procents reduktion till 2030, och håller nu på att ändra denna siffra till 57 procent, medan Sverige talar lite försiktigt om 63 procent redan då.    

Vad gör då politiker i EU och Sverige för att målen skall kunna nås? De har stora ambitioner, men gör ofta fel saker. Vår nya regering vill satsa på ny kärnkraft. Det är bra, men inget nytt kärnkraftverk kommer att kunna startas till 2030, det inser till och med Ebba Busch.

Förra regeringens paradgren var elektrifieringen, och den är bra, men elmarknaden är ett hinder. Det verkar som att den ena handen inte vet vad den andra gör i politiken. Nuvarande marknadsregler och överföringskapaciteten för elleveranser kommer inte att räcka till för en enormt ökning av elbehovet genom ökad digitalisering, produktion av fossilfritt stål, samt nya batterifabriker och övergång till elbilar, med mera.    

Man kan tycka att en del av problemet varit den svenska avregleringen av elmarknaden 1986 och därmed anslutningen till en spotmarknad för el hos Nordpool i Oslo. Detta har gett kraftiga svängningar i elpriserna på grund av stora produktionsvariationer hos vind- och vattenkraft, orsakade av det nyckfulla vädret. Detta måste politikerna ha förstått redan 1986. Med tanke på klimatutsläppen är EU-kommissionens direktiv ett större problem. EU har en gemensam elmarknad, heter det. Utbytet av el mellan Sverige och södra Europa är ändå minimalt, medan de kablar som går mellan Skandinavien och främst Tyskland i praktiken fungerar åt båda hållen.

Ofta exporterar vi billig el, men periodvis importerar vi dyr tysk el, som producerats med hjälp av kol och naturgas. Lika bra det, som att elda med olja i det egna Karlshamnsverket.    

Det är helt uppenbart att vi lurar oss själva, om vi tror att vi genom elbilar och annan ökad elektrifiering kan reducera klimatutsläppen, så länge vi vid toppbelastning litar till denna import av fossilkraft från Tyskland. Detta borde  politikerna förstå, och i Norge har de nyligen uppmärksammat problemet. Där importerar man tidvis fossilbaserad el från kontinenten och Storbritannien. Nu har en planerad elektrifieringen av oljeplattformarna ute i havet ifrågasatts. Det är nämligen bättre att elda gas och olja vid källan än att först göra el av den i värmekraftverk.    

Det är bättre att följa EU:s direktiv för elhandel och importera, än att koppla bort konsumenter i södra Sverige då elen inte räcker. Vi måste lära oss att leva med höga priser på elbörsen, men på något sätt se till att elbehovet de kommande åren inte ökar för snabbt. Om politikerna ska ha någon trovärdighet måste ändå ambitionerna på klimatområdet ligga fast. Låt skogen få växa och absorbera mera CO2, i stället för att elda upp den!

Svenska Kraftnäts arbete med ökad överföringskapacitet mellan norr och söder måste snabbas upp. Modernisera gamla vattenkraftverk och bygg långsiktigt mer kärnkraft!

Sverre Haukeland