De flesta människor jag träffat är positiva till ett utökat skandinaviskt och nordiskt samarbete, dock utan att precisera detta. Just nu är säkerhetspolitiken aktuell, genom Sveriges och Finlands snabba inträde i Nato.

Trots en positiv allmän opinion har de styrande politikerna ännu  inte lyckats skapa ett väl fungerande skandinaviskt samarbete. Kanske fungerade det bättre på Kalmarunionens tid (bildad mellan de tre skandinaviska länderna redan 1397 och fungerade i över 400 år mellan Danmark och Norge – i Norge kallad 400-årsnatten, medan Sverige drogs sig ur 1523). I början sträckte sig unionen från Brattahlid i Grönland till Karelen i Finland.    

Efter 1523 har bristen på samarbete haft sina orsaker dels i de nordiska krigen mellan Sverige och unionen Danmark-Norge, dels olika vägval under krigen mot Napoleon och andra världskriget. Fredsuppgörelsen i Kiel efter Napoleon 1814 resulterade i dels upplösning av unionen Danmark-Norge, dels att Sverige och Norge fick en gemensam kung. Det var Jean Baptiste Bernadotte som enligt Kielavtalet såg till att han blev kung Karl XIV Johan över två länder.

Under 1800-talet fungerade det nordiska samarbetet mindre väl. Sverige förlorade Finland i krig mot Ryssland, och Danmark fick inget nordiskt bistånd under de dansk-tyska krigen. Bernadotte-kungarna styrde Sverige och Norge som två separata länder. Oscar II avsattes av Stortinget som norsk kung 1905, och unionen var då upplöst.    

På grund av olyckliga omständigheter under andra världskriget nådde samarbetet ett bottenläge de första åren efter 1945, samtidigt som Danmark, Island och Norge valde att deltaga i bildandet av Nato. Ändå fanns en vilja till försoning, vilket resulterade i bildande av Nordiska Rådet 1952. Detta innehöll i huvudsak en tullunion, som Finland efter kort dit lämnade på grund av ryska påtryckningar.    

Förutsättningarna för ett djupare samarbete  försämrades när Danmark som första nordiska land tidigt valde att gå med i dåvarande EEC/EG. Planerna på ett utökat ekonomiskt samarbete kallat NORDEK strandade. Ett gemensamt flygbolag SAS hade bildats redan 1946. Förhandlingarna misslyckades däremot när man i börja på 1970-talet försökte bilda ett "SAS-Atom" på kärnkraftsområdet med ASEA-ATOM i Västerås som största svenska andel. Volvos planer på att byta norsk olja mot aktier i Volvo underkändes av de svenska aktieägarna. Över huvud taget tycktes det svårt att göra stora strukturaffärer mellan svenska och norska förhandlare. Misstänksamheten var stor.    

De nordiska länderna framstår formellt som splittrade rent utrikespolitiskt, även om det finns en naturlig samsyn. Island och Norge inte deltar i EU:s inre politiska samarbete; däremot deltar de i den fria marknaden och rörligheten genom EES- och Schengen-avtalen. Det finns i de två länderna ett visst missnöje med att man måste följa unionens regelverk utan att kunna deltaga i besluten. En rimlig gissning är att Norge och Island på sikt kommer att ansluta sig till EU på liknande sätt som Sverige och Finland nu ansluter sig till Nato.  

Trots tidigare svårigheter att komma överens pågår just nu ett viktigt samarbete mellan Sverige och Norge och på energi- och klimatområdet. Även i Norge satsar man stort på fossilfri energi, och som ledande land för användning av elbilar bygger man stora batterifabriker. Norge erbjuder nu svenska intressen deltagande i konvertering av fossilgas till vätgas och deponering av CO2 i bergrum och i tomma borrhål på kontinentalsockeln.

Sverre Haukeland