Den 24 januari 2003 sätter sig den då 18-åriga Anna Larsson på en buss för att åka till kusinerna i Västerås. Bussen är en ersättningsbuss för ett tåg som fått fel på fotstegsrampen och måste tas ur trafik. Det Anna inte vet när hon kliver på är att hon inte kommer att komma fram till kusinerna. Hon kommer istället att hamna i ett dike i en vält buss, omgiven av glassplitter och människor som sitter fastklämda.

– Jag kommer ihåg den här dagen jättetydligt, även om det är 20 år sedan det hände nu, säger Anna Larsson, idag 38 år gammal.

2003 går Anna andra året på gymnasiet och det var efter en skoldag som hon kliver på olycksbussen.

Hon sätter sig på sätet och tar av sig jackan. Bussen åker iväg och hon skriver till kusinerna på sin mobil att hon är på väg och att de snart ska ses.

Det första minnet från olyckan är att hon reagerar när bussen plötsligt bromsar rejält. Anna tittar upp och när hon tittar ut genom framrutan ser hon bara skog, ingen väg. Sedan händer allt fort, bussen börjar välta och mitt i det måste hon ha svimmat för sedan minns hon inget mer.

– Jag tror att jag måste ha ramlat och slagit i huvudet, för när jag vaknade upp låg bussen med den högra sidan mot marken och alla rutorna är krossade. Jag låg med ryggen mot de krossade glaset och tvärs över mig hade jag en annan människa, en kvinna.

Anna kommer inte loss och paniken börjar röra sig i kroppen.

– Jag visste inte var jag var eller vad som var upp eller ner.

Men så får kvinnan som hamnat över henne hjälp att komma därifrån och Anna får hjälp av någon att ställa sig upp. Mitt i kaoset funderar hon på var hennes jacka är, den som hon tog av sig när hon satte sig på bussen.

– Jag vet inte varför jag tänkte på den, men jag fick syn på min jacka och fick tag på den.

När hon står upp har hon bussens tak på sin högra sida, i taket ser hon en taklucka och hon tror sig ha sett att någon klättrat ut där. Hon försöker samma sak, men det är för högt. Istället kastar hon ut jackan genom den. Själv börjar hon gå mot bussens framruta, som är krossad, och tänker att hon kanske kan gå ut där.

Överallt runt henne är det kaos, skadade och fastklämda människor som ropar på hjälp. Det blir för mycket, det enda hon tänker på är att hon måste ta sig ut från bussen, det går inte att ta in det som är runt omkring.

Vid framrutan står en man, han räcker henne handen och hjälper henne att klättra ut.

– Hela vägen dit gick jag på de krossade glasrutorna, de var ju golvet. Och han som hjälpte mig sa till mig att inte kliva på stolparna som är mellan rutorna, för det låg fastklämda personer under dem. Det är ett glasklart minne.

När Anna står utanför den välta bussen går hon direkt och hämtar jackan, också något hon idag tycker är lite konstigt att det var så viktigt då.

– Men det kanske hjälpte mig att behålla lugnet, att ha det att fokusera på. Jag tror inte jag fattade riktigt vad som skedde runt mig heller, tog liksom inte in det.

Diket där bussen ligger är djupt och fullt med snö så Anna måste klättra och kämpa för att ta sig upp på vägen. När hon väl står där och tittar sig omkring, undrar hon vad som ska hända nu.

– Räddningstjänsten hade inte hunnit dit än heller. Men bakom bussen hade det åkt en kvinna i sin bil och hon jobbade på sjukhuset. Hon sa att hon kunde köra till sjukhuset med så många som fick plats och jag minns att jag tackade ja.

På sjukhuset får Anna se sig själv i en spegel och det är ingen vacker syn. Hela ansiktet är blodigt, hon har skärsår och glassplitter både där, i huvudet och i armen. Anna får hjälp av personalen med att tvätta och göra rent sår, samt sy ihop dem.

– Sedan fick jag prata med en psykolog innan de gick med på att låta mig åka hem med mamma som också kommit till sjukhuset.

På sjukhuset var det fullt av reportrar från olika tidningar och Anna gav en intervju till Expressen. Den tidningen har hon kvar än idag och genom åren har hon tagit fram den då och då och läst artiklarna.

–Det blev kanske lite som en form av bearbetning av det som hänt varje gång jag läste om olyckan.

Hon fick bra stöd av sina kompisar efter olyckan. Anna ville inte åka buss igen, men de pushade henne att våga. En av kompisarna åkte med Anna de första gångerna och det hjälpte.

– Det var väldigt värdefullt, det blir ju en enorm begränsning i livet om man inte vågar åka buss.

Tiden strax efter händelsen tänkte hon mycket på olyckan och vad som hade hänt om hon hade fallit från sätet lite tidigare än hon gjorde.

– Då hade jag åkt ut med halva kroppen genom rutan och förmodligen fastnat under bussen, sådana tankar har varit jobbiga. Jag tror att jag hade änglavakt.

I skolan gjorde hon sitt examensarbete om olyckan, kanske också som en sorts bearbetning. Det har även blivit en hel del samtal på senare år med Annas svärfar som är brandman och en av dem som var med och jobbade med räddningsinsatsen.

– Han har berättat vad som hände ur hans synvinkel och hur det var att rädda de andra. Det blev lite som att lägga ett pussel, att få ihop bitarna till en helhet.

Numera tänker inte Anna så mycket på olyckan. Men när hon gör det så minns hon alltihop tydligt. Ärren som finns kvar är mest fysiska, några svaga i ansiktet och några mer tydliga på armen. Något stort trauma efter olyckan har hon inte, men hon är fortfarande obekväm med att sätta sig i en turistbuss.

– Jag gör det ju, men just turistbussar är lite jobbigt och särskilt vintertid. Om jag måste av olika anledningar ser jag till att sätta mig på samma plats som på olycksbussen för jag tänker att det gick ju bra förra gången, och jag håller hela tiden koll om vi kör på kurviga, mindre vägar. Det är väl det som fortfarande sitter kvar i mig efter olyckan.

En enda gång under de tjugo år som gått har Anna varit tillbaka till olyckplatsen. Det var tre år efter olyckan och när hon stod där och såg hur djupt diket var där bussen hade vällt så kändes det overkligt att hon klarade sig. Sedan dess har hon inte varit där.

– Jag gick vidare, nu är olyckan bara ett minne.