Anmäl text- och faktafel

Cirkus Nato bara pågår, dag ut och dag in. Sverige bönar, ber och fjäskar för Turkiets president för att få komma in, det går knappt en timme utan en nyhetsnotis om den senaste genanta vändningen.

Kan vi inte bara backa bandet? Idén var dålig från början. Ett beslut taget i panik.

Det var väl rädsla.

Vi var väldigt rädda för snart ett år sedan.

Nu är vi rimligtvis inte lika rädda längre, väl? Att Ryssland skulle ha resurser att angripa Sverige när man har fullt upp med att möjligen förlora i Ukraina ser nog ingen som särskilt troligt.

Men då, för snart ett år sedan, ledde kriget till högt uppskruvad inrikespolitik – för att inte säga till populism.

Högern passade på att damma av det gamla Nato-kortet. Och aldrig tidigare har kortet landat lika snyggt på spelbordet. Det kändes självklart just då, just där, när allt var så uppskruvat, att utan ett Nato-medlemskap skulle vi närsomhelst se Putins gröna män på Gotland och sedan skulle hela fastlandet ockuperas. Ungefär så.

Plötsligt bytte Sverigedemokraterna hållning.

Och sedan bytte Socialdemokraterna hållning, ännu mer otippat, partiet hade ju varit Nato-motståndare sedan långt innan SD gick i blöjor.

Plötsligt gällde inte mantrat att ”vår neutralitet har tjänat oss väl”. Försvarsminister Peter Hultqvists tvärvände från sitt ”inte så länge jag bestämmer” till: nu brinner det i knutarna! Som att partiet helt plötsligt insåg att Putin är en opålitlig herre och en ny säkerhetspolitisk doktrin var akut. Inte särskilt troligt.

Snarare är det lätt att misstänka att Socialdemokraternas historiska omsvängning skedde för att man ville ha bort frågan från valrörelsen. Just då var ju alla som inte ville vara med i Nato en mes, närmast en landsförrädare, och skulle garanterat förlora röster. Det framställdes rent av som ett svek mot Ukraina att inte gå med i Nato, som om Sverige inte kunde stötta landet annars. Allt var Nato. Nato! Nato! Nato!

SD tvärvände av ungefär samma skäl som S, kan man anta, och de ingår ju dessutom i den Natovänliga högerkoalitionen.

Men nu är Jimmie Åkesson den enda bland borgarna som säger som det är:

– Erdogan är en islamistisk diktator.

Detta samtidigt som utrikesminister Tobias Billström böjer sig baklänges för att fjäska så att diktatorn inte ska använda Turkiets veto och säga nej.

– Det kommer inte att hända, sa ändå Erdogan om Sveriges inträde.

Det var efter att den högerradikala politikern Rasmus Paludan brände en koran nära Turkiets ambassad. Då hade Erdogan redan varit rasande över en uppochnedvänd docka.

Man kunde önska att denne Paludan slutade med sina banala provokationer, men ännu mer önskar jag att Sverige gör Erdogan till viljes. Han har ju gett oss ett underbart kryphål, en möjlighet att ändra oss utan att helt tappa ansiktet.

Så. Skriv en lapp och skicka den till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg:

Hej Jens!

Vi förstår att vi framstår som fåniga nu, som hattar fram och tillbaka, men Sveriges väl och ve är viktigare än hur vi framstår. Vi i Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna har ångrat oss. Vi kommer meddela den svenska riksdagen att vi inte vill vara med i ett gäng som har en antidemokrat som Erdogan som mäktig medlem. Därefter ska vi tillsammans tänka på saken noga. Vi återkommer om en tio-tjugo år.

Mvh /Sd och S

Kommer detta hända?

Nej, såklart inte. Trots att Finland gav oss oväntad draghjälp när utrikesminister Pekka Haavisto antydde att Finland kan gå vidare med en Natoansökan utan Sverige. Finland kan ju inte vänta i evigheter på att vi fjäskat klart för diktatorn.

Men politiken är som den är. Särskilt lider politiker av det sjukdomsliknande tillståndet prestige. Prestige är alltid ett elände.

Att erkänna att man gjorde fel, och ändra sig – det är ytterst sällsynt, det tas rent av som ett svaghetstecken trots att det borde vara motsatsen. Och att S och SD plötsligt skulle bli polare ens kring en så viktig fråga som Sveriges neutralitet och säkerhet är antagligen också att begära för mycket.

Men ni borde, S och SD.

Ni hade ju rätt från början.

VIRRENS VÄRSTA

► ”Litvinenko”, Viaplay. Rafflande och sanningsbaserad miniserie om polisutredningen efter att den avhopppade KGB-officeren dog av förgiftning i London 2006.

Inkomstskillnaderna är nu de största i Sverige på 40 år, enligt SCB. Kan vi inte prata lite om klassamhället istället för om Nato?

► Ruben Östlund. Har tyvärr inte sett ”Triangle of sadness” men blir liksom stolt som svensk för nominering till bästa film, bästa regi och bästa originalmanus på Oscarsgalan. Även om Guldpalmen kanske smäller högre. Och den vann filmen.

► Sveriges mästerkock, TV4. Tommy Myllymäki börjar, faktiskt, fylla ut Markus Aujalays stora förkläde i mitt favoritprogram.