Anmäl text- och faktafel

Kungen, Carola och Ulf Lundell.

De är de enda riktiga kändisar jag kommer på när jag ger mig själv ett quiz: Tänk på riktiga kändisar!

Varför ger jag mig själv quiz?

Det kan man sannerligen fråga sig, men själva ämnet – till skillnad från till exempel ”tänk på Nobelpristagare i litteratur!” eller ”ranka dina godaste hamburgare!” – hade att göra med allt surr kring kändisbarn i media på sistone.

Surr och surr förresten, snarare ett lätt hat mot dessa nepobabies som gått i föräldrars fotspår och därmed anses ha glidit fram på en räkmacka.

Vem är då en riktig kändis?

Det vet man bara, eller hur?

Det fanns fler riktiga kändisar förr. Just eftersom det fanns så få. Alla kände till samma kändisar. De hade nämligen medverkat i någon av de enda två tv-kanaler som fanns.

På den tiden fanns bara A-kändisar. Mästare. Genier. Förebilder. Idoler. Kvalitet! Ingmar Bergman.

På 80-talet slank något nytt in i offentligheten: B-kändisen.

Sedan, i början av 90-talet, dök det upp ett myller av indiepopartister och ZTV-stjärnor och kategori C var född.

Sedan kom internet.

Hjälp.

Vallarna bara rasade.

I dag, år 2023, har vi nått till R-kändisar (för att du ska slippa dra alfabetet kan jag berätta att R är bokstav nummer arton).

Numera sitter det en Ingmar Bergman i varenda filterbubbla på internet, en stor kändis i den kretsen men som folk i en annan filterbubbla varken känner igen nyllet eller namnet på. Youtubers, Instagramkändisar, Faceboookstjärnor, influerare, kockar, sportstjärnor, bloggare, poddare…

Det finns hur många kändisar som helst.

Men få riktiga kändisar.

Det är faktiskt värdelöst. Jag vill ha en liten exklusiv skara. Men den tiden lär aldrig komma åter.

Mest värdelöst med detta massiva kändisutbud är att fler barn än någonsin ser möjligheten att växa upp och bli en cool kändis som gör coola grejer på Tiktok och Instagram, och barnen tittar avundsjukt på nepobebisarna (från ordet nepotism, och ordet bebis innebär inte att de är nyfödda utan de kan ha vilken ålder som helst) som blev utlagda inför 210 000 följare på Instagram redan som spermier.

Men är det något att stå efter? Nej.

Tidningen Göteborgs-Posten gjorde rent av HELA LISTAN! över svenska nepotismbarn. Skarsgård, Schulman, Wahlgren-Ingrosso, Parnevik, Billgren, Unge, August, Hallström, Parnevik… listan innehöll bortåt tio släkter till, inaveln verkade enorm.

Det var rätt obehaglig läsning. Som om GP ville att läsarna skulle spy eller kasta pil på dessa… barn.

Ja, de är bara barn. Barn som inte kan rå för att de har eller hade kända föräldrar som lärde dem yrket redan med modersmjölken och just därför – plus kändisfaktorn – gynnats jämfört med en vanlis.

Jag skulle vilja vända på resonemanget.

Det är ju snarare synd om dem.

Att vara kändis må vara bra för karriären och möjligen lönen men för privatlivet måste det vara helvetiskt.

Men det vågar ingen kändis säga. Då dränks de snart i en flod av hån om lyxgnäll. Så kändisar svarar ödmjukt att ”det har sina upp- och nedsidor att vara känd” medan de gömmer sig i VIP-lounger och på lyxrestauranger.

Men Hanna Hellquist vågade.

Hellquist, som är med i vartannat tv-program jag råkar slå på inklusive ”På spåret”, skrev mitt i nepotismbarnsdebatten om sitt kändisskap. Givetvis kände hon sig tvungen att mångordigt parera med att hon förstod att hon inte fick gnälla – men hon gjorde det. Hon gnällde. Och det var bra. Ärligt.

”Jag vill inte vara en otrevlig kändis – men jag orkar inte prata med er” skrev hon i Dagens Nyheter. ”Jag vill ha mitt liv tillbaka”.

Jag har inga svårigheter alls att fatta att det måste vara vidrigt i många lägen att vara Hanna Hellquist, så glad och käck i tv och ständigt, varje dag, vid varje given situation riskera att bli stoppad eller rent av påhoppad av vänliga eller ovänliga fans som bara vill snacka lite, kanske bara tacka.

Det är inte divalater att avsky det. Snarare ett rätt högt pris att betala för kändisskapet.

Samma sak gäller kändisbarnen, som nu tydligen även bör be om ursäkt för vilka som råkade vara deras föräldrar.

Jag tycker vi borde vara mer storsinta. Även kändisar är människor, med vanliga känslor, vem kunde anat det?

Så om du ser en kändis: Låt kändisen vara.

Hen har redan stoppats och ombetts ta en selfie av nitton andra personer den dagen.

► ”The Menu”, hyrfilm eller Disney+. Något av det konstigaste jag sett. Mycket, mycket underhållande och en hel del obehaglig. Med Ralph Fiennes som mästerkock.

► Lika som bär: Mischa Billing i ”Sveriges mästerkock” och Mick Jagger i Rolling Stones.

► ”Fragments – Time out of mind sessions (1996-1997): The Bootleg series Vol.17”, Bob Dylan. Fem nördsuveräna plattor på Spotify som understryker att det var då mäster fick sitt grove tillbaka. Visar också med magiska kasserade versioner hur mästerverken på ”Time out of mind” kom till. Och det finns förstås inte en enda bra version av ”Can’t wait”, den borde bara kastats långt bort. Nu är han 81 år och jag är inte säker på att jag kommer orka med att han dör. Om han dör. Är det någon som är odödlig är det Bob, väl?