Anmäl text- och faktafel

Om komikern Ann Westin på grov göteborgska läst ”Ja visst gör det ont när knoppar brister” hade det räckt, jätteroligt faktiskt, medan svordomarna fick mig att bli sekundärkränkt å Karin Boyes avlidna vägnar.

När Melodifestivalen ställdes mot väggen efter gnäll, bland annat från göteborgaren Marcus Birro, mumlade ledningen något om att de vill att programmet och dess inslag ska ge ”reaktioner”.

Alltså provocera.

Och alla gillar ju en provokation.

Så länge provokationen är på rätt sätt.

Men, en provokation som är provocerande på rätt sätt – är det verkligen en provokation?

Nä.

Det är alltså det provocerande, dåliga, tråkiga skämtet man måste tolerera.

Nu gällde detta bara en harmlöst skämt i ett underhållningsprogram men som princip fångar stormen väl problematiken kring yttrandefrihet och framför allt människors uppfattning om yttrandefrihet.

Såhär: Människor älskar yttrandefrihet om de själva får säga vad de vill eller om de håller med om ett budskap. Däremot, vanligtvis utan att de själva är medvetna om det, gillar de inte yttrandefrihet när den utövas av någon som i deras tycke är en idiot.

De senaste åren har särskilt den radikala högern älskat yttrandefrihet. I andra tider har det varit andra frågor och andra politiska agendor. Yttrandefrihetsargumentet används oftast av den som är i opposition mot makten, en makt som anses tysta eller försöka förtrycka oppositionella åsikter.

Särskilt har kortet ”yttrandefrihet!” på sistone spelats i religiöst relaterade frågor, muslimska närmare bestämt, och höjden av demokratisk och fin yttrandefrihet har varit att visa rondellhundar föreställande profeten Muhammed och bränna koraner i invandrartäta förorter.

Nu är den radikala högern precis som alla andra. Den gillar inte heller yttrandefrihet när den utnyttjas av idioter. Till exempel hatar de media. Varför? Jo, för att media driver en politiskt korrekt agenda och slirar på sanningen. Visst. Men om du nu är för yttrandefrihet måste du – om du bryr sig om logik och principer – också vara för mediers rätt att driva en pk-agenda och slira på sanningen.

Det är själva grejen. Att stå ut med det man hatar.

Jag brukar dra ett lika fånigt som grovt test när någon primitivt daskar ordet yttrandefrihet i nyllet på mig:

Bara om du själv är beredd att avbildas som pedofilnazist tillsammans med hela din familj i hundkoppel och även se bilden publicerad i din morgontidning är du i sanning för yttrandefrihet.

Ingen brukar vara det. Jag tror att folk tänker att yttrandefrihet bara är en rättighet. Inte att det finns begränsningar av en anledning – att den faktiskt kan drabba dem själva.

Eller så ser de hela frågan som något av en lek. Vilket inte är konstigt. Det är ofta så den använts, för pajasartade utspel.

Sven Anders Johansson konstaterade sarkastiskt under rubriken ”Självgod svensk debatt om yttrandefriheten” i Aftonbladet att ”principen försvaras bäst genom att hela tiden drivas till sin spets och utmanas. Att utmaningarna består av triviala utsagor och plumpheter (en uppbränd koran, en teckning av Muhammed som rondellhund, ordet ’kuken’ på svenska flaggan) har ingen betydelse, tvärtom. Ju lägre nivå, desto starkare princip.”

Därför var det intressant och en nyttig väckarklocka när frågan gick i baklås då det faktiskt visade sig att den inte är en lek, en skojig provokation eller ett politiskt slagträ i ett kulturkrig. Det var inte längre lika superviktigt och jättenödvändigt att applådera en koranbränning som på Fiskartorget eller i Linköping eller i Örebro när idiotin inträffade utanför Turkiets ambassad i Stockholm.

Det var inte längre maktlösa invandrare eller lokala gangsters som blev ledsna och kränkta och förbannade – det var en människa med enorm makt, nämligen Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, som kan stoppa Sveriges Natomedlemskap. Och Vladimir Putin blev, högst sannolikt, stormförtjust.

Så kan det gå.

I principens namn ska man då absolut säga som justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD) sa till Dagens Industri:

– Jag tycker inte att man ska göra det, men man får göra det och blir de upprörda, så elda hundra till.

Nu vill ju inte jag att Sverige går med i Nato, som jag skrev häromveckan, och om SD håller fast vid den principiellt riktiga men i praktiken osmarta inställningen – medan statsminister Ulf Kristerssons stressnivåer rusar mot hjärtinfarktsläge i takt med att hotbilden mot Sverige ökar – ja då kommer Natodrömmen att sakta tyna bort, poff.

Jag har faktiskt en bättre lösning, eftersom jag inte är en yttrandefrihetsfundamentalist. Tvärtom anser jag att yttrandefriheten bör ha fler gränser än den redan har. Särskilt har sociala medier gjort skärpt lagstiftning nödvändig. Att hota någon är redan olagligt, men att hata, förtala och rentav mobba borde också blir mer olagligt. Varenda dag mår skolbarn dåligt av vad skolkamrater skriver om dem på nätet.

Och, faktiskt, jag tycker att bränna koranen också borde vara olagligt, liksom att bränna bibeln samt att bränna den svenska flaggan (och alla andra flaggor).

Att bränna eller skända djupt symboliska ting är trots allt inte självklart yttranden, det är aktioner som snarare är att likställa med våldshandlingar eller åtminstone med förargelseväckande beteende.

Jag är alltså väldigt liberal med förbudsstämpeln.

Men som princip måste man lära sig leva med att även idioter har yttrandefrihet; hur jag än vrider och vänder på saken hittar jag inte tillräckliga argument för att förbjuda göteborgare att skända Karin Boyes poesi i Melodifestivalen. Det är bara att bita ihop och gilla läget.

► ”The last of us”, HBO Max. Toppenfantasyserie inte bara för barn.

► ”The undeclared war”, Skyshowtime. Toppenspionserie inte bara för vuxna.

► ”Händelser vid vatten, SVT Play. Toppendramaserie för alla.