Anmäl text- och faktafel

Med undantag för åren 1964, 1970 och 1976 har Melodifestivalen arrangerats varje år i Sverige sedan 1958. Under festivalens två första år var musikern och kompositören Thore Erling (1912–1994) programledare.

På hans tid fanns inget internet, inga sociala medier och inga snabba synpunkter som kablades ut i realtid. Men, det fanns garanterat både negativa och positiva synpunkter även om honom. Dessa färdades bara mer långsamt.

Under årens lopp har en rad olika personligheter varit programledare för Melodifestivalen. Bengt Feldreich (1962), Pekka Langer (1969), Lennart Hyland (1971), Ulf Elfving (1977-1979), Bengt Bedrup (1980) och Janne "Loffe Carlsson (1981) är bara några exempel från förr.

På den tiden såg alla Melodifestivalen, åtminstone alla som tittade på tv. Det fanns helt enkelt inte så många andra alternativ i en tid när ingen hade hört talas om Internet och streamingtjänster.

Men, även om allt färre tittar på tablå-tv, det vill säga tv-program som sänds över etern en viss tidpunkt, fortsätter Melodifestivalen att engagera. Det diskuteras om public service verkligen bör ha liknande kostnadskrävande arrangemang och det snackas ännu om rätt låt vann, om låtarnas och artisternas kvalitet och inte minst om programledarna.

Till och med de som påstår att de inte bryr sig brukar, intressant nog, ha åsikter om Melodifestivalen.

I år leds Melodifestivalen av Jesper Rönndahl och Farah Abadi. Sent i morgon kväll, när finalen har avgjorts, kan de pusta ut och fundera på om alla dessa veckor av livesänd mello-tv har varit värt allt.

De kommer också att kunna landa i det de redan vet. Somliga älskar de båda. Av andra är de avskydda.

De allra flesta som på något sätt befinner sig i offentligheten vet spelets regler. Det går omöjligt att göra alla nöjda. Oavsett hur uppskattad man är hos somliga kommer alltid andra att ogilla det man gör. Det är som det är.

Men, det är alltid beklämmande när kritiken kommer från personer som borde ha bättre omdöme, från de som själva varit i liknande situationer med all den press det innebär. Pekka Heino och Mark Levengood är två exempel.

De båda är själva programledare och båda har i år också varit kritiska mot Rönndahl och Abadi. ”Trams”, tycker Heino. ”Så många ord, så lite sammanhang”, tycker Levengood.

Ungefär så är det för övrigt även i mediebranschen i övrigt. Det finns en hel del gamla journalister, förmodligen desperat rädda att bli bortglömda, som inte är sena med att kritisera dagens journalister och journalistik i andemeningen ”det var bättre förr”.

Alla har förstås rätt att vara kritiska, men som sagt. Somliga borde veta bättre. När nedvärderande och kritiska ord sprids utan större eftertanke finns utan tvekan risk att ilskna illasinnade får näring, inte minst i mörkret vid tangentborden. Det finns, som bekant, redan ett allt för stort och växande problem med hat och hot i vårt samhället.

För övrigt var det inte bättre förr. Förr var helt enkelt bara förr.

Tre heta

Johanna Nordström

Komikern och medieprofilen från Västerås har utsetts till Årets kvinna av Expressen. ”Johanna Nordströms succé ger inspiration till alla, men särskilt till unga tjejer”, står det i motiveringen.

Kim Sandberg

I augusti förra året fick västmanlänningarna stifta bekantskap med en ny nyhetspresentatör i de lokala tv-nyheterna. Kim tror att hen är först som transperson i Sverige att presentera nyheter.

Charlotte Selbekk

Hon har varit en av klubbens mest tongivande spelare senaste åren och numera lagkapten för det Grönvitt som ska in i semifinalserien mot AIK på onsdag. Nu är stjärnan klar för tre nya år i klubben.

Citatet

Robert Green Ingersoll (1833–1899), amerikansk jurist och författare.