Skolpengen och privatiseringen har splittrat vårt allmänna skolsystem och inte tillfört något nyttigt.

Det behövs en hel by för att fostra ett barn, det är ett känt afrikanskt uttryck som säger att alla behöver samarbeta för barnens skull i en by eller ett bostadsområde. I miljonområdena finns en hembygd – en by. Barnen stannar kvar i området. Privata skolor finns på annat håll. Men som det ser ut nu så håller kriminella nätverk på att smyga sig in i familjer utan att föräldrarna märker vad som sker. Då måste någon annan i samhället ta initiativ till förändring. Om det blir föreningslivet, bostadsföretagen eller pedagogerna spelar ingen roll. De som vill försvara samhället från företag som tjänar pengar på det måste börja organisera motstånd och samarbeta.

Kanske har Västerås förorter som Råby och Bäckby byggt system som kommer att klara sina barn men jag tror att alltför många ännu inte förstår allvaret och hotet.

Jag ska nämna två exempel i arbetet med att ”fostra ett barn.”

Den första vänder sig till föräldrarna till förskolebarn inför skolstarten. Där säger förskolan och skolan till föräldrarna: Vi vill aktivt behålla och utveckla och ”lära” barn rättvisa, empati och vänskap. Därför kommer vi att sätta era barn tillsammans med tre eller fyra andra elever i en egen grupp. Vi väljer ut vilka de barnen ska vara. De ska vara så olika varandra som möjligt och de ska kunna se varandra och sitta tillsammans. De får se sitt namn på en skylt på bänken när de kommer första dagen och under första veckan bestämmer de själva namnet på sin egen grupp. Läraren kommer alltså att ha fyra eller fem små grupper i samma klassrum.

Rektorsområden som hade de arbetssätten på lågstadiet fick som resultat att alla i högstadiet under en tioårsperiod gick ut med fullständiga betyg. Antagligen var det många adhd-barn som gömde sig bland dem.

I dag tror jag att de små grupperna skulle behöva få regelbundna besök från både polisen och socialtjänsten. De vuxna besökarnas roll skulle vara att sitta lugnt, lyssna när barnen pratar med varandra. Och fråga: Hur löser ni era konflikter, hur hjälper ni varandra. Hur mår ni själva i er grupp?

Tävling, rangordning inom eller mellan grupperna är inte en metod som skapar vänskap och tålamod.

Förbjudet alltså. Föräldrarna ska känna till de andra föräldrarna inom den lilla gruppen.

Den andra metoden handlar om ledarskap generellt sett och frågar: Hur ska vuxna uppföra sig i en ledarroll? Om det är stökigt i ett klassrum, är det fel på eleverna eller läraren? Nej, det är metoderna som behöver utvecklas. Ska en ledare gå in i ett klassrum för att bli omtyckt? Nej. Men en bra metod är att göra eleverna trygga med varandra.

Det kan ske på olika sätt. Låta dem bilda par som litar på varandra. Senare, dela in dem basgrupper på kanske fyra individer som läraren väljer ut. De ska stötta varandra socialt. Basgrupperna bildar grunden i klassen. Ledaren ska ge uppmärksamhet som belöning. Att skälla är att ge uppmärksamhet på fel sätt. Läraren ska träna eleverna till att önska sig belöning på rätt sätt. När det pratas högljutt så gå själv till en av dem och viska. Be eleven att följa med ut i korridoren. Om detta görs rätt så ska alla så småningom vilja få vara ensam med läraren en kort stund.

Eleverna måste i vissa moment prata stillsamt med varandra – hela pedagogiken bygger på att olika grupperingar kan arbeta självständigt i klassrummet. Ingen ska sitta med armen i luften för att fråga läraren hela tiden.

Irma Sohlman