I dagarna sker Museernas vårmöte i Västerås. Svenskarna älskar sina museer och besöker dem ofta, både fysiskt och digitalt. Men, museerna verkar ofta i motvind. Fackförbundet DIK (facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor) gör löpande arbetsmiljörapporter för att undersöka hur våra medlemmar i museisektorn egentligen har det på jobbet.

Under de senaste åren har två orosmoln seglat upp. Det första är politiker som inte respekterar principen om en armlängds avstånd. Det andra är de hot, hat och trakasserier från allmänheten som alltför ofta uppstår i kölvattnet av politikernas otillbörliga politiska påverkan.

I DIK:s rapport ”Hur mår museisektorn?” (2021) angav 11 procent av de museianställda att de upplevt otillbörlig politisk påverkan. För museianställda på kommunal nivå var siffran 16 procent.

I praktiken handlar det om politiker som försökt påverka inköp av konst, innehåll i utställningar eller som en av respondenterna berättar, att man stoppat hela projekt. ”Kommunens högste politiker ställde in ett projekt med känsligt ämne (förintelsen) och bröt avtalet med konstnären.”

DIK kan också se att den otillbörliga politiska påverkan nu sker mer öppet. Från att tidigare skett i stängda rum, sker den nu öppet i media, sociala medier och i faktisk handling.

Nyligen kastade sig Robert Hedlund (SD) in i rollen som ordförande för Länsmuseet Gävleborg genom att febrigt meddela sin ambition att helt amputera armslängden mellan politik och kultur.

Lyckligtvis blev Hedlunds sejour som museiordförande rekordkort, men Sverigedemokraternas kulturpolitiske nye talesperson Alexander Christiansson har lanserat en helt egen (i ordets båda bemärkelser) vantolkning av armslängden som signalerar att Hedlund inte spelade solo, utan har sitt parti i ryggen i denna fråga. Det lägger ett stort ansvar på alla andra partier att konsekvent och på alla nivåer stå upp för den redan väl inarbetade tolkningen av principen.

Kulturministern har satt ned foten i frågan om en armlängds avstånd, nu gäller det för henne och andra ansvariga politiker att stadigt hålla den kvar där.

Fri kultur är en av grundpelarna i varje demokratiskt samhälle. Dessutom har vi i Sverige en fin tradition av att låta de folkvalda sätta övergripande ramar och budget, men att sedan överlåta själva utförandet till de som har expertkompetensen att göra det bäst. Det är en klok ordning som det vore dumt att överge.

I takt med att otillbörlig politisk påverkan sker mer öppet får den också än fler oberäkneliga och obehagliga konsekvenser. När Sverigedemokraterna i Norrköping försökte påverka innehållet i en av museets utställningar inspirerade det också till hat, hot och trakasserier från allmänheten riktade mot verksamheten och dess personal. Det är ingen isolerad händelse.

När utställningar eller evenemang som rör till exempel mångkultur, jämställdhet, hbtq-frågor eller klimat leder till utspel från politiker som vill stoppa och förbjuda, så vaknar inte sällan en otrevlig och farlig svans till liv i sociala medier, men även fysiskt. Det är ett mönster som upprepas och som får allvarliga konsekvenser både för museerna och de som arbetar i dem.

I DIK:s senaste rapport ”Hakkors utanför museet” beskriver anställda hur man är rädda för att uttala sig i vissa frågor på grund av den uppenbara risken för hat och hot. Andra berättar om hur utställningar och evenemang som uppfattas som provocerande väljs bort för att man ska slippa problem. Det är en ohållbar utveckling. DIK kräver därför:

- Stärk den offentliga kulturens grundfinansiering.

- Ge Myndigheten för kulturanalys ett tydligare uppdrag att belysa och följa upp lokal kulturpolitik.

- Utred otillbörlig påverkan i offentlig verksamhet.

- Stärk arbetsmiljöarbetet.

- Inför riskspridning av säkerhetskostnader.

Det är oacceptabelt att människor far illa och att deras kompetens lämnas outnyttjad. Det öppna och demokratiska samhället behöver deras insikter och insatser för att frodas. Står vi inte upp för dem nu kommer det snart att vara för sent.

Anna Troberg

Förbundsordförande i DIK